Landet som inte finns

Essä Haiti håller på att implodera, skriver Mats Lundahl och Hans Ingvar Roth.

Vi lever i en grym värld, med ett antal globala kriser och konflikter mellan och inom länder. Medias rapportering under de senaste åren har emellertid helt dominerats av kriget mellan Ryssland och Ukraina och situationen i Gaza. Allt annat flyger i stort sett under radarn. Inte minst gäller detta Haiti, ett land som ligger långt borta från Sverige och som de flesta svenskar inte vet någonting om. (Det är inte ovanligt att det förväxlas med Tahiti.) Icke desto mindre är situationen i Haiti så alarmerande att den måste följas kontinuerligt. Landet håller på att fullständigt implodera.

Det har aldrig varit enkelt att vara haitier. Landet är bergigare än Schweiz i förhållande till ytan, vilket gör det svårt att föda invånarna. När befolkningen ökar kryper odlingarna uppför bergssidorna vilket i sin tur gör att jorden sköljs bort av de tropiska regnen. Haiti har det värsta erosionsproblemet på västra halvklotet. Inkomsterna på landsbygden tenderar att sjunka över tiden och människorna drivs in till städerna, där de får klara sig bäst de kan. Till detta kommer, från tid till annan, förödande orkaner och stormar, senast Melissa, och, 2010, en jordbävning med epicentrum nära huvudstaden, Port-au-Prince, som dödade mer än hundratusen människor.

Klassisk plundrarstat

Naturen har varit grym mot Haiti, men minst lika grymma har landets härskare varit. Haiti har nästan aldrig haft en hederlig regering. Landet är ett klassiskt exempel på en plundrarstat där makthavarna anser att medborgarna är till för deras bästa och inte tvärtom. Haiti fick sin självständighet efter ett långvarigt slavuppror mot den franska kolonialmakten, 1791–1803. Detta har skänkt landet en positiv särställning i historien. Därefter har emellertid Haitis historia varit negativ. Den har präglats av maktkamper mellan olika politiska klickar medan folkmajoriteten har hållits utanför. Statsinkomsterna har hamnat i de styrandes fickor. De fattiga har fått bekosta de rikas lyx.

Den plundrarstat som byggdes upp under 1800-talet kulminerade i François Duvaliers (”Papa Doc”) skräckvälde mellan 1957 och 1971 och, i något modifierad form, hans son Jean-Claudes (”Baby Doc”) regim fram till 1986, följt av militärstyre tills fattigprästen Jean-Bertrand Aristide 1990 valdes till president på ett brett folkligt mandat. Han avsattes av militären efter nio månader men kom tillbaka med amerikanskt stöd 1994 och omvaldes för en andra period 2000, tills han återigen kastades ut, 2004. Aristide kom dock det haitiska folkets förhoppningar om ett hederligt styre på skam. Det visade sig att han bara var ytterligare en länk i den långa kleptokratkedjan.

De senaste tjugo åren har inte varit bättre. René Préval (1996–2001 och 2006–11) var det närmaste Haiti kom en hederlig president, men varken den före detta popsångaren Michel Martelly eller bananodlaren Jovenel Moïse, som mördades 2021, var Guds bästa barn, och därefter har det bara gått utför. FN hade en fredsbevarande styrka på plats i Haiti mellan 2004 och 2017, men när den lämnade öppnades fältet för de gäng som huserade i slumkvarteren i Port-au-Prince.

Gängen har tagit över

Haiti har undertecknat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, men i dag ses inte minsta spår av några sådana på markplanet. Gangstergängen har tagit över huvudstaden, kvarter för kvarter. Idag kontrollerar de runt 90 procent av Port-au-Prince och breder sakta men säkert ut sitt territorium även i resten av landet. Den haitiska polisen är en enkel match. Det finns mer än tre gånger så många gängmedlemmar som poliser, och polisen är inget att lita på. Den är i långa stycken korrupt och ofta i maskopi med gängen. Banditerna har till yttermera visso lyckats sluta någon slags fred med varandra för att i stället koncentrera sig på att förstöra samhällsinstitutionerna, framför allt rättsväsendet, och infrastrukturen.

Varje vecka mördas människor mer eller mindre systematiskt runt om i landet, under 2024 mer än 5 600, från januari till september 2025 mer än 4 000. Trenden har varit stigande de senaste fyra åren. Runt 1,3 miljoner har tvingats fly från sina hem.

I gängens Haiti lyser mänskliga rättigheter helt med sin frånvaro. Den fungerande statsapparatens och rättsordningens sammanbrott har skapat ett politiskt vakuum som utnyttjats av de kriminella. De vill inget hellre än att kaoset ska fortsätta så att de ostört kan ägna sig åt narkotika- (marijuana och kokain) och vapensmuggling, kidnappningar och utkrävande av lösen, utpressning, inbrott, rån, plundring, våldtäkter, mordbränder och massakrer på oskyldiga människor som bor i de områden gängen vill ta över. I dagens Haiti finns det ingen rättssäkerhet, politiska fri- och rättigheter och välfärdsrättigheter saknas helt och korruptionen är utbredd på alla nivåer i samhället. Givetvis finns det trådar som löper från gängen till politiker och affärsmän och tillbaka till gängen i den skurkstat som Haiti är.

Det är gängen som utövar den reella makten i Haiti. Det finns inget parlament i landet. Alla mandat har gått ut och det har inte hållits några val sedan 2015–16. Det finns heller ingen president sedan Jovenel Moïse mördades 2021. Formellt finns det sedan maj 2024 ett övergångsråd – Conseil Présidentiel de Transition (CPT) – med sju röstberättigade, politiskt tillsatta, medlemmar och två observatörer från kyrkorna och civilsamhället. Rådet, som ska arbeta fram till 7 februari 2026, har emellertid inte åstadkommit någonting och det är försvagat av intern splittring. Tre av dess röstberättigade medlemmar är anklagade för utpressning vilket givetvis har minskat dess legitimitet ordentligt. För beslut krävs att fem av sju röstberättigade medlemmar är överens. De tre korruptionsmisstänkta kan således lamslå rådets verksamhet helt. I maj 2024 utnämnde rådet Garry Conille till provisorisk premiärminister. I november ersatte det honom med Alix Didier Fils-Aimé. I praktiken har dessa utnämningar inte lett till någonting. Framför allt har det inte gått att få till stånd något trovärdigt datum för parlaments- och presidentval, vilket inte är ägnat att förvåna eftersom det i praktiken är gängen som styr landet. Framtiden ter sig allt annat än ljus.

Negligerats av omvärlden

Haiti har under lång tid negligerats av omvärlden. I juni 2024 påbörjade en internationell polisstyrka ledd av Kenya sitt arbete i landet, som stöd för den inhemska polisen, men dess numerär uppgick inte ens till tusen man – att jämföras med över 30 000 gangsters. Resultatet av dess närvaro har följaktligen varit klent. Gängen har aldrig varit hotade utan har kunnat fortsätta att breda ut sig. I september i år beslöt emellertid FN:s säkerhetsråd att ersätta den internationella polisstyrkan med en 5 500 man stark Gang Suppression Force. Det var på tiden. Tidigare försök har strandat på Rysslands och Kinas negativa hållning, inte minst då Kinas, som bottnar i att Haiti 1956 erkände Taiwan som en legitim stat, men nu valde dessa två länder äntligen att lägga ner sina röster.

Kommer insatsen av den nya styrkan då att leda till någon förbättring av situationen i Haiti? Det är svårt att sia om. Det är en sak att besluta att en insats ska göras, en helt annan att fylla den med innehåll. Vem ska leda operationen, varifrån ska manskap och finansiering komma och exakt hur ska anti-gängstyrkan användas? FN-systemet är inte direkt känt för snabba beslut. Risken är betydande att man hamnar i ett vakuum mellan de två insatsstyrkorna där inget händer och gängen under tiden fortsätter sina attacker på de områden som de ännu inte behärskar.

Tyvärr är det bråttom. För varje dag dras Haiti längre och längre ner mot avgrunden: det tillstånd där de demokratiska institutionerna fullständigt har utraderats och gängen kan göra precis vad de vill. Hjälporganisationer har ytterst svårt att verka, eftersom landet betraktas som ett av de farligaste i världen på grund av den höga kriminaliteten. Till yttermera visso riskerar 353 000 haitier som befinner sig lagligt i USA och som där åtnjuter temporary protected status (TPS) på grund av den pågående konflikten i hemlandet att skickas tillbaka. Trumpadministrationen hävdar med huvudet under armen att förhållandena i Haiti inte längre motiverar TPS för dem och har upphävt den från 3 februari 2026.

Som alltid i Haiti är det de vanliga människorna som får betala priset, människor som även under normala förhållanden har svårt att få vardagen att gå ihop.

Mats Lundahl, professor emeritus i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har publicerat tolv böcker om Haiti.

Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet.