Två sorters svenska medborgare – ett vägval för demokratin

Integration Berättelsen om vad det innebär att vara medborgare håller på att skrivas om. 

Regeringen och Sverigedemokraterna vill göra det möjligt att återkalla svenskt medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap. Socialdemokraterna hänger på med en ”lightversion”.

Det sägs handla om gäng och terrorister. I praktiken innebär det ett skiktat medborgarskap, där hundratusentals svenskar med invandrarbakgrund får ett svagare skydd än andra.

Inte lika för alla

När jag kom till Sverige var budskapet tydligt: Blir du svensk medborgare är du en av oss.

År 1983 blev jag det. Medborgarskapet var slutpunkten på en resa, ett tecken på att jag nu hörde hit – med samma rättigheter, samma skyldigheter och samma politiska värde som alla andra.

I dag håller den berättelsen på att skrivas om.

Den högerkonservativa regeringen och Sverigedemokraterna driver igenom en politik där svenskt medborgarskap inte längre är lika för alla. En utredare har fått i uppdrag att ta fram lagförslag som gör det möjligt att återkalla svenskt medborgarskap för personer med dubbla medborgarskap. Mitt eget parti, Socialdemokraterna, har dessutom öppnat för en ”light-version” av samma idé: återkallelse i vissa allvarliga fall. Båda idéer säljs in som ett vapen mot gängkriminalitet och hot mot rikets säkerhet.

Men i grunden handlar det om något annat: att dela upp svenska medborgare i ett A-lag och ett B-lag.

Jag har dubbla medborgarskap – colombianskt och svenskt – och har varit svensk medborgare i mer än 40 år. Jag har bott här i snart femtio år, har tre svenska vuxna barn, två barnbarn och en svensk sambo, arbetat och arbetar fortfarande, betalar skatt, varit riksdagsledamot och fullmäktigeledamot för Socialdemokraterna, Folkets hus-föreståndare, arbetat fackligt och varit ombud i migrations- och arbetsrättsliga ärenden samt engagerat mig politiskt större delen av mitt liv. Jag har alltid utgått från att mitt svenska medborgarskap är lika mycket värt som alla andras.

 Med regeringens och SD:s linje blir det inte längre självklart.

 Tre kategorier – en ny princip

 Utredningen pekar ut tre grupper:

1. Personer som fått svenskt medborgarskap genom fusk eller otillbörliga uppgifter.
2. Personer som dömts för mycket allvarliga brott mot rikets säkerhet eller folkrätten – till exempel terrorism, spioneri eller folkmord.
3. Personer som begått brott som anses allvarligt skada Sveriges ”vitala intressen”, till exempel systemhotande organiserad brottslighet.

 Ingen progressiv kraft vill försvara vare sig fusk, terrorbrott eller grov gängbrottslighet. Men förslagen innebär ett principiellt skifte. De inför ett system där svenska medborgare delas upp i två skikt:

• De som endast har svenskt medborgarskap – och därför aldrig kan förlora det.
• De som har dubbla medborgarskap – och därför i vissa fall ska kunna bli av med sitt.

 Två personer kan alltså begå samma gärning, dömas för samma brott, avtjäna samma straff – men bara den ena riskerar att förlora sitt band till Sverige. Då är det inte längre bara handlingen som bedöms. Det är också vem du är, var dina föräldrar kommer ifrån och vilket pass du råkar ha utöver det svenska.

 Det är ett brott med idén om att medborgarskapet är grunden för politisk jämlikhet.

De värsta brotten – och den selektiva lojaliteten

Den andra kategorin, de mycket allvarliga brotten mot rikets säkerhet och mot folkrätten, används ofta som det moraliskt tyngsta argumentet. Måste vi inte kunna dra in medborgarskapet för terrorister? Det är en begriplig reaktion. Men det är just därför vi måste tänka klart.

Terrorbrott, krigsförbrytelser och folkmord är redan i dag de mest allvarliga brotten i svensk rätt. De kan ge livstids fängelse, mycket långa straff, särskild övervakning och internationellt rättsligt samarbete. Staten står inte utan verktyg.

Frågan är därför inte om vi ska bekämpa dessa brott. Frågan är om vi ska lägga ett extra, selektivt straff ovanpå – ett som bara gäller vissa svenska medborgare.

 I praktiken en ny princip.

 Svensken med enbart svenskt medborgarskap är alltid ”vår förbrytare”.

Svensken med dubbla medborgarskap kan, när det passar, göras till någon annans problem.

Det förändrar relationen mellan stat och medborgare. Medborgarskapet blir inte längre ett ömsesidigt, livslångt band, utan ett villkorat kontrakt som kan sägas upp i vissa fall – dock bara för dem som har rötter någon annanstans.

Ur ett jämlikhets- och demokratiperspektiv är det ett djupt problematiskt perspektiv. Att bekämpa terrorism och grov brottslighet är en gemensam uppgift. Det får inte reduceras till en fråga om att sortera bort ”fel” medborgare.

Svensk tradition och europeisk trend

Historiskt har Sverige haft en stark tradition: när du blivit svensk medborgare så är du det. Punkt. Äldre regler om automatisk förlust av medborgarskap har successivt avskaffats. Tanken har varit att stärka medborgarskapet, inte urholka det.

Nu ser vi en kursändring. Regeringen och SD vill föra in Sverige i en europeisk trend där medborgarskapet blivit ett politiskt instrument i migrations- och säkerhetspolitiken. I flera länder har möjligheten att återkalla medborgarskap i praktiken främst träffat personer med invandrarbakgrund – ofta födda och uppvuxna i landet, men med föräldrar från andra länder.

Det riskerar att också ske här. De som har dubbla medborgarskap är sällan slumpmässigt utvalda individer. Det är människor med migrationsbakgrund: flyktingar, anhöriginvandrare, arbetskraftsinvandrare och deras barn. De som under flera decennier burit upp välfärden, jobbat i vård, omsorg, service och transport.

Det är deras medborgarskap som nu föreslås bli svagare.

Tillit, jämlikhet och politisk gemenskap

Tillit är inte bara en känsla. Den bygger på erfarenheten av att spelreglerna faktiskt är lika för alla. När staten inför en ordning där vissa svenska medborgare kan få sitt medborgarskap ifrågasatt och återkallat, medan andra aldrig behöver oroa sig, skapas en spricka i den politiska gemenskapen.

Den som vet att hen i teorin kan förlora sitt medborgarskap – men inte grannen – lever inte på samma villkor. Den är formellt medborgare, men med ett annat slags band till staten. Ett svagare band.

 Regeringen och SD säger sig vilja värna medborgarskapets betydelse. Men man gör det genom att relativisera just det som gjort medborgarskapet starkt: att det gäller lika. Det är paradoxalt. För att ”skärpa” medborgarskapet för vissa, försvagar man det för alla.

Ett vägval för demokratin

Frågan om återkallelse av medborgarskap presenteras ofta som ett tekniskt verktyg i brottsbekämpningen. I själva verket är det en fråga om vilken typ av politisk gemenskap Sverige ska vara.

Vill vi ha ett land där medborgarskapet är en stabil grund, lika för alla – där den som begår brott straffas hårt, men ändå förblir vår medborgare?

Eller vill vi vänja oss vid ett land där medborgarskapet gradvis blir ett kontrakt med finstilt text, där vissa av oss alltid har en svagare ställning än andra?

Jag har sett hur starkt och inkluderande det svenska medborgarskapet kan vara när det används som en bro in i samhället. Jag har också sett hur snabbt tilliten kan skadas när människor får känslan av att de alltid kommer att räknas som svenskar i andra hand.

Regeringens och Sverigedemokraternas, men även Socialdemokraternas, linje är inte bara en skärpning av lagstiftningen. Det är ett politiskt vägval om vilka som fullt ut ska få räknas som svenska medborgare – och vilka som bara ska vara svenskar så länge det passar.

Juan Fonseca