Jafar Panahi: ”Det är regimen som skapat den här filmen, inte jag”

Film Dagens Arena fick en exklusiv intervju med den iranske filmskaparen Jafar Panahi som vann Gulpalmen i Cannes med filmen ”Det var bara en olycka”. Filmen, som har svensk premiär den 28 november, handlar om ett antal före detta politiska fångar som tillfångatar sin gamla torterare. 

– Filmen är baserad på saker som jag hört från dem jag satt i fängelse med, berättar Jafar Panahi för Dagens Arena.

Dagens Arena träffar Jafar Panahi på takvåningen på ett hotell på Södermalm i Stockholm. Han är på blixtvisit i Sverige för att marknadsföra sin senaste film ”Det var bara en olycka”. En film som belönades med filmvärldens mest prestigefyllda pris, då den vann Guldpalmen under filmfestivalen i Cannes i våras. Om knappt två veckor har den svensk premiär.

Påverkad av fängelsetiden

Panahi är känd för att göra filmer med skarp kritik mot det iranska samhället. Filmer som behandlat alltifrån kvinnors möjlighet att spela fotboll till regissörens egna problem med att få regissera i hemlandet. 2010 dömdes han till sex års fängelse för ”propaganda mot staten”, men släpptes efter tre månader. I samband med det dömdes han också till ett 20-årigt förbud mot att göra film. Något som inte hindrat Panahi från att fortsätta göra just det.

Blev du inte avskräckt under alla år då du var förbjuden att göra film?

– Nej. Jag blev inte avskräckt. Jag älskar mitt jobb. Det är en del av mig. Jag måste bara göra det. För mig handlade det om att hitta ett sätt att kunna fortsätta jobba som filmskapare.

2022 blev Panahi dömd till fängelse på nytt, och han avtjänade ett sju månader långt fängelsestraff för ”propaganda mot systemet”. Fängelsevistelsen och de människor han träffade där fungerade som inspiration till ”Det var bara en olycka”.

– Du är omringad av människor från olika delar av samhället och du hör om deras liv och deras berättelser. Det är klart att det påverkar dig. Du tänker kanske inte att en dag ska jag göra en film om detta. Utan du bara lyssnar och ser dig omkring. Men så småningom så slår det rot och så en dag känner du att du inte kan släppa tanken, säger Jafar Panahi och tittar upp mot mig med sina tonade glasögon. 

Dialogen skapar sig själv

Filmen handlar om en före detta politisk fånge som av en slump stöter på sin gamle torterare och bestämmer sig för att tillfångata honom. Plötsligt är flera av torterarens gamla offer involverade i kidnappningen och en våldsam diskussion bryter ut kring vad de ska göra med sin gamle plågoande.

– Filmen är baserad på saker som jag hört från dem jag satt i fängelse med, men också saker som de har hört från andra som satt i fängelse innan dem. Det här är någonting som har pågått egentligen sedan revolutionen för 40 år sedan, säger han.

Det här är kanske din mest explicita film om regimen i Iran och de brott som de begår. Varför kände du att du ville göra en sådan film nu?

– De satte mig i en situation som gjorde att jag kände att jag behövde göra den här filmen. Det är regimen som skapat den här filmen, inte jag.

Huvuddelen av filmen handlar om hur de här personerna diskuterar med varandra om vad de ska göra med den här mannen. Hur gjorde du när du skrev dialogen?

– När du gör en film där du har så många olika karaktärer med så olika bakgrunder och upplevelser, där någon är för våld och någon är mot våld. Då är det nästan som att dialogen skapar sig själv, säger han.

Satte sig själv i fokus

De filmer som Jafar Panahi gjort sedan yrkesförbudet 2010 har varit präglade av metaelement där regissören varit med och spelat sig själv. I ”Taxi Teheran” är han en taxichaufför som pratar med sina passagerare om alltifrån dödsstraffet till situationen kring mänskliga rättigheter i landet. I ”No Bears” spelar han en version av sig själv som på distans regisserar ett flyktingdrama som spelas in i Turkiet. En kommentar till det reseförbud Panahi levde under, vilket gjorde att han inte hade möjlighet att komma till länder som Sverige för att marknadsföra sina filmer.

– När de sa till mig att jag hade ett förbud att skapa film på 20 år så var det en stor chock. Jag började fråga vad jag ska göra nu. Det ledde till att jag satte mig själv i fokus. Jag började tänka på mitt filmskapande. Det var därför jag var med i filmerna. Jag blev en del av storyn.

Står bakom kameran igen

Något som förändrats när både reseförbudet och filmförbudet lyfts. ”Det var bara en olycka” är den första Panahifilmen på många år där regissören inte själv är med.

– Nu när de sagt att jag inte längre har ett förbud att göra film ändrades allt. Nu är det inte längre jag som är i fokus och därför har jag valt att ställa mig bakom kameran och inte framför.

Han menar att det i dag har blivit lättare att skapa film i ett slutet samhälle som Iran. 

– Just nu är det andra tider. Det är andra omständigheter. Det är inte så att du behöver framkalla filmen på ett labb, till exempel. Det gör att regeringen inte kan ha samma kontroll på hur filmer görs, vem som gör dem och så vidare. Det är en av anledningarna till att så många som är filmskapare och är duktiga och kreativa kan göra det de gör.

Jon Andersson