Biodlaren

Den ömsinta skildringen av relationen mellan far och dotter är djupt berörande. Det tycker Jon Andersson som har sett Marcus Carlssons “Biodlaren”, med svensk premiär i helgen. 

Olof bor i det lilla värmländska samhället Åmotfors tillsammans med dottern Lise. Lises mamma är död och Olof har problem med att knyta an till dottern, som spenderar mycket tid hemma hos sin farmor och faster. Mamman har tagit livet av sig, något som bidrar till den svåra relationen mellan far och dotter. Olof vill inte prata om mammans död med dottern, vilket gör att en mur byggts upp mellan dem som är nästan omöjlig att riva ner. 

Vi får också snart veta att allt inte står rätt till med Olofs hälsa. Han börjar hosta allt mer och drabbas av plötslig trötthet. Kanske kan Olofs sjukdom tvinga honom att konfrontera det han trängt undan.

Bina spelar viktig roll

Marcus Carlssons “Biodlaren” är ett finstämt drama om sorg, saknad och familjerelationer. Filmen förmedlar detta på ett både återhållet och trovärdigt sätt. Filmskaparna berättar inte för mycket utan låter oss i publiken fylla i luckorna. Jag gillar att vi inte blir skrivna på näsan. Det som inte uttalas är lika viktigt som det som faktiskt sägs. 

Ett exempel på det är bina som spelar en viktig roll genom hela filmen. De kan ses som en symbol för livets kretslopp. Något som knyter an till såväl mammans död som till Olofs sjukdom. Men bina fyller också en mer jordnära funktion. Olof är själv biodlare och det är endast där vid kuporna omgiven av binas surr som han kan hitta ett lugn. 

Det är fint filmat och såväl bikuporna som de värmländska skogarna är vackert återgivna. Janne Schaffers fantastiska filmmusik bidrar ytterligare till atmosfären. Det finns en outtalad melankoli genom hela filmen som det nästan går att ta på. 

Lysande skådespeleri

En annan stor förtjänst med filmen är skådespeleriet. Adam Lundgren är lysande i rollen som den ordkarge Olof. En man som har problem med de flesta relationer i sitt liv, oavsett om det handlar om familjemedlemmar eller kärlekspartners. Hedvig Nilsson är också ett riktigt fynd som dottern Lise. De har en fantastisk kemi mellan varandra vilket gör att far-dotter relationen känns trovärdig. Men frågan är om inte Marika Lindström är allra bäst i rollen som Olofs mamma Christina. Lindström lyckas på ett imponerande skapa en komplex människa av kött och blod, med alla styrkor och svagheter som det innebär. En person som inte tvekar att lägga sig i de flesta delarna i sin sons liv. Men alltid med omtanke bakom.

Dialogen är skickligt utmejslad och levereras med perfekt timing av skådespelarna. Något som sker på bred värmländska, vilket ytterligare bidrar till filmens autenticitet.  

Betyget blir en stark fyra. “Biodlaren” är utan tvekan den bästa svenska filmen på bio just nu. Den ömsinta skildringen av relationen mellan far och dotter är djupt berörande.

Jon Andersson