Verksamheten har alldeles för länge urholkats ekonomiskt.
En ny rapport från fackförbunden Kommunal, Akademikerförbundet SSR, Vision, Sveriges Lärare och Vårdförbundet visar svart på vitt hur mycket välfärden urholkats under 2000-talet. Den gemensamma sektorn har krympt från 49 till 41 procent av BNP sedan år 2000. Och det märks i stökiga klassrum, i fulla väntrum på vårdcentralen, i socialsekreterarens förtvivlat fullbokade kalender.
Det här borde valrörelsen handla om.
Och det finns ingen motsättning mellan välfärden och ”plånboksfrågor”. Tvärtom.
Skatterna har sänkts mest för de som tjänar mest
Villkoren i välfärden bestämmer ju hur stor plånboken blir för miljontals svenskar. För de 1,2 miljoner som är medlemmar i de fem fackförbunden: undersköterskor, sjuksköterskor, socialarbetare, tandsköterskor, lärare. Och deras familjer. Dessutom påverkar villkoren i välfärden alla som är beroende av en fungerande välfärd. Som lämnar barn på förskolan, och måste kunna vara trygga med att bemanningen är rimlig, så att det funkar att jobba heltid. Som måste kunna lita på att hemtjänsten hinner ge mamma den hjälp hon behöver, så att man inte måste gå ner i tid eller sluta pendla till drömjobbet.
Tidöregeringen gillar att säga att de sänker skatten för en ”vanlig familj” som består av en polis och en sjuksköterska. Men två heltidsarbetande med yrken som kräver högskoleexamen är inte en ”vanlig familj”. Sveriges vanligaste yrke är undersköterska.
Polisens ingångslöner är på tok för låga, men 2,7 miljoner jobbar i yrken med lägre snittlön än en polis. Genomsnittslönen för en polis är 44 100 kr/månad, för löntagare som helhet är sittet tre tusen kronor mindre: 41 600 kr per månad. Att sänka skatten för familjen ”polissyrra” är alltså inte samma sak som att förbättra för dem som behöver det bäst. Dessutom är det ironiskt att både polisen och sjuksyrran ju har en skattefinansierad lön. När skatten sänks, ja då undermineras deras löner och inkomster. De får betala sin egen skattesänkning.
Under de senaste decennierna har det gemensamma fått mindre resurser. Skatterna har sänkts mest för de som tjänar mest. Och det är vanligt folk som fått betala priset. Välfärden har urholkats. Men utvecklingen kan vändas, välfärden kan gå från underfinansiering och urholkning till utveckling. Det är ett styrkebesked att Facken i välfärden har enats om fem konkreta förslag. Valrörelsen borde handla om dem, för förslagen är avgörande för oss alla.
För det första: värdesäkra statsbidragen, så att inte välfärden urholkas av inflation och andra kostnadsökningar.
För det andra: sluta kalla nedskärningar för ”satsningar”, vi låter oss inte längre luras av det Facken i välfärden med rätta kallar ”pressmeddelandepengar”.
För det tredje: vi måste äntligen räkna på vad privatiseringarna kostar. Vad är notan för den enorma kontrollapparat som krävs när vård och skola styrs av vinstintressen? More market, more bureacracy, det gäller också i Sverige. Särskilt illa funkar det i förskolan och skolan, där privata aktörer ersätts per barn eller per elev. Det fjärde förslaget handlar om att förändra de här ersättningssystemen som är särskilt förödande när barnkullarna minskar. Friskolekoncernerna kan välja att driva enbart fulla klassrum, samtidigt som de har rätt till samma ersättning per elev som kommunerna, som måste ta ansvar för att det finns skolor även i områden där elevunderlaget är mindre.
Det sista och femte förslaget handlar om att undvika framtida Millennium-haverier: en nationell samordning av digitalisering och AI. Politiker som inte vill satsa på välfärden har länge kunnat dölja sig bakom fikonlövet ”digitalisering”. Men den konsult- och företagsstyrda digitalisering som har erbjudits hittills har kostat mer än den smakat. Det måste vara slut på det nu. Även detta borde vara en fråga i valrörelsen.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
