Det handlar inte om att kopiera någon annans modell rakt av, utan om att anpassa framgångsrika lösningar från till exempel Wien, Hamburg och Singapore till svenska förhållanden.

Frågan om hur vi ska avskaffa de så kallade ”utanförskapsområdena” har diskuterats i åratal. Jag föredrar ordet exkluderade områden, eftersom det pekar på att det är samhället som stängt människor ute — inte att de själva valt att stå vid sidan av. Socialdemokraterna har nu ett program för att avskaffa dessa områden. Jag vill bidra till det arbetet, men också föreslå skarpare och mer nytänkande åtgärder.

Mina förslag bygger på erfarenheter från andra länder som lyckats bryta negativa mönster. De är genomförbara, men kräver politisk vilja och mod att tänka nytt och större än vi gjort hittills.

  1. Starka insatser för barn och ungdomar

För att bryta exkluderingen måste vi börja tidigt och följa upp hela vägen till vuxenlivet. Jag föreslår:

  • Obligatorisk språkförskola från 3 års ålder i dessa områden, minst 15 timmar i veckan, med fokus på svenska och social träning. I Danmark har detta förbättrat skolstartresultaten avsevärt.
  • Föräldrakontrakt vid inskrivning i förskola, med tydliga krav på närvaro och samarbete. Liknande avtal används i Finland.
  • Fritidsgaranti för alla barn och unga: gratis medlemskap i minst en organiserad fritidsaktivitet. I Island har detta, kombinerat med nattöppna fritidsgårdar, minskat ungdomsbrott och missbruk dramatiskt.
  • Sommarjobbsgaranti för gymnasieungdomar i dessa områden, med kommunal lönesubvention och koppling till bristyrken, inspirerat av Norges framgångar.
  1. Skolans rivstart – inga förlorade generationer

I områden där många elever lämnar grundskolan utan fullständiga betyg behöver vi radikalt korta tiden från problem till åtgärd. Jag föreslår att vi inför intensivår i dessa skolor: mindre klasser, dubbla lärarteam i kärnämnena, längre skoldagar och obligatoriska föräldraprogram där vårdnadshavare får stöd och verktyg för att hjälpa sina barn.

I Singapore har man satsat på starkt riktade resurser till skolor i socialt utsatta områden, och kombinerat det med höga krav och intensiv lärarfortbildning. I Kanada har man genom ”Success for All”-modellen lyft skolresultaten kraftigt genom små undervisningsgrupper och daglig uppföljning av elevernas progression.

  1. Bostadsblandning med ekonomiska incitament

Segregationen cementeras när hela stadsdelar består av en enda upplåtelseform, ofta hyresrätter med låg standard. Jag föreslår en lag som kräver att kommuner inom tio år ska uppnå blandade upplåtelseformer i alla bostadsområden, där minst 30 % är bostadsrätter eller äganderätter.

Det ska finnas generösa ekonomiska incitament – som investeringsstöd och skattelättnader – för aktörer som aktivt bidrar till en blandad befolkningssammansättning.

Wien är ett föredöme: staden har länge kombinerat hyresrätter, bostadsrätter och kooperativa boenden i samma kvarter, vilket skapar en naturlig social mix. I Hamburg finns lagstadgade kvoter för blandade upplåtelseformer vid nybyggnation, där man använder ekonomiska styrmedel snarare än tvång.

  1. Ekonomiska frizoner med lokal rekrytering

Arbetslöshet är både en orsak till och en konsekvens av social exkludering. Jag föreslår särskilda ”tillväxtzoner” i dessa områden där företag får skattelättnader och lägre arbetsgivaravgifter om minst hälften av de anställda bor i området. Kommunen kan dessutom ge upphandlingsfördelar till företag som uppfyller detta krav.

I Frankrike har modellen ”Zones Franches Urbaines” gett tusentals nya arbetstillfällen i utsatta förorter. Företag som etablerar sig där och anställer lokalt får betydande skattelättnader under flera år.

  1. Trygghet utan militarisering

Trygghet handlar inte bara om fler poliser – utan om rätt poliser och rätt arbetssätt. Jag föreslår antingen permanenta närvaropoliser med lokalkontor i områdets centrum, öppna även kvällstid, så att boende kan få direktkontakt när behovet är som störst. Eller

mobila poliskontor – specialutrustade bussar eller moduler. En kombination av dessa två skulle vara det bästa och gör det möjligt att både vara en fast del av lokalsamhället och att snabbt agera där problemen uppstår.

I Skottland har polisen reformerat sitt arbetssätt genom ”Community Policing”, där närvaro och förtroendeskapande arbete står i centrum. Portugal har minskat både brottslighet och misstro mot polisen genom att kombinera fasta stationer med rörliga enheter i särskilt utsatta stadsdelar.

Frågan är inte om vi har råd att göra detta. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Juan Fonseca, tidigare riksdagsledamot (S)

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena