
Ingen poäng att köpa högerns bild av vad vänstern är för något.
Varför röstar männen mer höger än kvinnorna? Och borde Socialdemokraterna anpassa sin politik så att den lockar fler män?
Det är huvudfrågorna i en debatt som för en tid sedan startades av Tidens chefredaktör Payam Moula.
Moula har under flera år bedrivit en intensivt opinionsbildningsarbete för att få S att gå med på en hårdare kriminalpolitik och en migrationspolitik där Sverige bara tar emot så kallade kvotflyktingar, en linje som skulle reducera mottagandet till ett minimum.
Och nu tar han sig alltså an det svaga stödet bland männen, inte de bredare siffrorna för S. De ser väldigt ljusa ut. I de senaste opinionsmätningarna har partiet ofta legat över 35 procent, vilket vore det bästa valresultatet på över ett decennium.
Men skillnaden mellan män och kvinnor är som sagt stor.
I valet 2022 var 63 procent av S väljare kvinnor, 37 procent var män.
På ett konkret plan handlade Moulas text om att det borde bildas en sidoorganisation som organiserar och stärker LO-männens inflytande i Socialdemokraterna.
Riktigt cool organisation
Min första tanke var att det redan finns en sådan organisation.
Den heter LO och organiserar svensk arbetarklass, kvinnor som män.
Genom åren har den påverkat Socialdemokraterna på en rad politiska områden och bland annat sett till att det funnits arbetarmän på de socialdemokratiska listorna.
Det är en riktigt cool organisation som Payam Moula borde studera närmare.
Min andra tanke var politisk.
För, som Payam Moula mycket riktigt konstaterar, så är det i grunden troligen en fråga om politik. Uppenbarligen lockas kvinnor i högre grad än män av Socialdemokraternas program.
Borde S flytta sina positioner för att locka över männen? Moula verkar tycka det. I en rad artiklar har han som sagt argumenterat för en sådan förskjutning.
Problemet med det resonemanget är att Socialdemokraterna redan har gjort den förskjutning han efterlyser.
Payam Moula har vunnit striden.
Utvisningar till månen?
Från 2015 och framåt har flyktingpolitiken stramats åt till dagens nivå som ligger nära Tidöregeringens. Under samma period har S röstat för skärpta straff och hårdare tag i kriminalpolitiken, med uttalandet att hela södra Stockholm borde bli en visitationszon som kronan på verket.
Vad ska S göra mer? Livstidsstraff för snatteri? Utvisningar till månen?
Omläggningen har dock inte gett resultat i ett påtagligt ökat stöd från män. Kanske för att de män som vill se en sådan politik (och det är långt ifrån alla) hellre röstar på de partier som drivit den linjen under en längre tid. På de partier som likt SD tar ytterligare ett steg mot ökad kontroll och mer auktoritärt styre så snart resten av det politiska fältet följer efter.
Kanske kommer strategin ändå ge resultat. Kanske kommer männen i högre grad rösta på S om några år, när den politiken blivit mer etablerad i partiet.
Men stannar kvinnorna kvar då?
Nyligen kom dessutom en ny opinionsundersökning, som visar att S tappat några procentenheter. Trots omläggningen.
Däremot håller jag inte heller helt med dem som kritiserat Moulas uttalande. I Arbetet skrev Karina Cubilla att socialdemokratin inte ska vara ett terapiprojekt för kränkta killar och i Aftonbladet menade Susanna Kierkegaard att: ”Om de vill ha kärnkraft och återvandring kan de väl få rösta på Sverigedemokraterna ett tag. När de väl inser att de har mer gemensamt med en kvinnlig undersköterska från Somalia än med Elon Musk är de varmt välkomna tillbaka.”
Nidbild av vänstern
I sak är detta kanske korrekt. Både att ett parti inte bör ändra sin politik hur som helst bara för att jaga en väljargrupp och att det i grunden handlar om att övertyga väljarna om den egna politiken, inte att ställa om så snart opinionen drar i väg i en annan riktning.
Men Payam Moula har ändå en poäng i att det är ett problem för ett parti som vill vara stort och brett om det visar sig att en betydande del av halva befolkningen går till andra partier. Han skrev om det i sin slutreplik i debatten i Aktuellt i politiken.
För att ändra detta krävs nog en mer långsiktig förändring, som inte innefattar att man köper högerns nidbild av vänstern som en identitetspolitisk verklighetsfrånvänd wokerörelse.
För det är just en nidbild.
Sådan är inte vänstern.
Delar av den, ja, men inte huvudfåran, och absolut inte socialdemokratin, som Payam Moula talar till.
Det som krävs, och jag är medveten om att detta kunde vara mer konkret, är en politik och en opinionsbildning som på flera års sikt på allvar visar varför jämlikhet och solidaritet är bättre politiska projekt än alternativen till höger. En politik som klarar av att minska arbetslösheten och klassklyftorna.
Det är trots allt socialdemokratins särart. Det är också en prioritering som finns med i den strategi man kan skönja inför S-kongressen nästa vecka. Där finns något som är strategiskt på riktigt. Något som inte bara siktar på nästa val eller på en specifik väljargrupp av män som i vår tid fått något närmast mytologiskt över sig.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
