Från pragmatiska borgare till nyliberala ideologer – Centerpartiet har bytt identitet. 

En gång i tiden var Centern ett stort parti med en liten budget. Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson kunde föra långa och omständliga resonemang som inte alltid var ett under av klarhet. Centerpartiet befolkades av pragmatiker med föga fallenhet för ideologiska svärmerier. Det var ett borgerlig pragmatisk parti, till höger om vänstern men till vänster om högern. Någonstans i mitten eller i höger-mitten.

Centern av i dag är ett litet parti med en stor budget. En förklaring till det senare är att partiet sålde sina tidningar vid alldeles rätt tillfälle. Partiet är stadd vid kassa. Till skillnad från köparen Stampen som köpte i helt fel läge. Och Centern går numera inte riktigt att känna igen. Partiet har exempelvis en kommunikativt effektiv partiledare i Annie Lööf. Hon är tydlig och glasklar.

Hennes presskonferens på Centerpartiets dag i Almedalen följde den moderna kommunikationens alfabet till punkt och pricka. Hon fokuserade på ett tydligt budskap. Det var konsekvent och skickligt utfört. Ja, »proffsigt«. Samtidigt har Centern klamrat sig fast vid några nyliberala käpphästar.

Centerpartiet driver ihärdigast av alla borgerliga partier kravet på låga löner, sänkta ingångslöner och fler enkla jobb. Till detta adderas nu sänkta arbetsgivaravgifter för att, som det heter i Lööfs vokabulär, »jobben ska komma till«. Detta är den tydligaste och skarpaste konfliktlinjen i svenska politik för närvarande. I grunden handlar det om ett avgörande vägval för Sverige; vilket slags samhälle ska och vill vi leva i?

Själv sitter jag under presskonferensen och tänker på Centerns själ. Hur gör man om ett parti? Någon har föreslagit att högre borgerliga makter (Timbro) har varit inblandade. En sak är jag säker på. Centerpartiet har bytt identitet, och jag tror inte på reinkarnationen.

Jag noterar att Annie Lööf på pressträffen flankeras av två av den nya Centerns främsta väktare. På ena sidan står Martin Ådahl och övervakar evenemanget. Han är partiets chefsekonom och lägger fast partiets ekonomiska politik, men kommer ur den gamla Centerns partiadel. Ådahl var med och startade tidningen Fokus och sedan Centerpartiets tankesmedja Fores (för pengarna från Stampen). Han är mer liberal än grön.

På den andra sidan är Karl-Johan Karlsson djupt försjunken i sin mobil. Han hade nyliberalen Johan Norberg som idol på gymnasiet, men hamnade via kontakter med Timbro på Expressen, och har nu landat som mediestrateg i partiet.

Allt medan Annie Lööf talar om att de som saknar utbildning måste få enkla jobb, och vi måste vara »solidariska« med dem. En grupp som hon senare kallar för »okvalificerade människor«. Hörde hon själv vad hon sa? Och LO som enligt Lööf helt enkelt måste ta »sitt ansvar« och acceptera sänkta ingångslöner. Det vill säga sänka lönegolvet i sektorer där lönerna redan är låga. Alla vet att detta kommer att pressa ner lönerna för alla LO:s medlemmar som ligger i detta härad. Vilket är det uttalade syftet.

Jag lämnar Centern och Annie Lööf åt sitt öde och tittar in på ett seminarium om de tyska arbetsmarknadsreformerna, som nu har drygt tio år på nacken. I den svenska debatten hävdas ofta att låglönejobben blir tillfälliga och kommer att befrämja social rörlighet. Erfarenheten från Tyskland är den rakt motsatta. Väldigt många kommer inte vidare.

Ideologiska trossatser är alltid bättre i teorin än verkligheten. För präglas USA eller Storbritannien, med en stor permanent låglönesektor, av solidaritet och sammanhållning?

Möjligen i en ekonomisk analys och en kommunikationspolicy producerad av det nya Centerpartiets ideologiska väktare.