Magnus Nilsson Bild: Privat
Magnus Nilsson Bild: Privat

EU:s lagstiftning är bara en av flera saker som står i vägen för regeringens mål om en fossilfri framtid, skriver Magnus Nilsson, miljökonsult.

Ett år efter regeringsskiftet verkar det äntligen bli fart på klimatpolitiken. Den satsning på sammanlagt 4,5 miljarder kronor 2016 som regeringen igår presenterade är full av näringsrika godsaker.

Men samtidigt som det verkar bli styrfart i det kortsiktiga och konkreta ter sig de långsiktiga klimatambitionerna mer dunkla.

I tisdagens regeringsförklaring presenterade Stefan Löfven två anmärkningsvärda ambitioner. En som är skenbart radikal, men som mest framstår som ogenomtänkt. En annan som möjligtvis är mer radikal än vad kanske någon i regeringen insett.

Den första förbryllande formuleringen är: ”Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.”

Möjligen kommer inspirationen från Johan Rockströms sommarprogram där han lanserade målet att Sverige skulle vara fossilfritt 2030 – ett förslag som sedan dess valsat runt och hyllats i miljömuppskretsar.

Men det är svårt att begripa hur regeringen, och Rockström, tänkt sig att målet ska kunna genomföras rent praktiskt. Uppemot hälften av de koldioxidutsläpp som sker från svenskt territorium omfattas av EU:s utsläppshandel (ETS). Reglerna för dessa utsläpp sätts inte av svensk lagstiftning utan på EU-nivå.

Totalt finns en ram för dessa utsläpp från 2013 och framåt på 58 miljarder ton. En ram som ska minskas till 49 miljarder ton.

Tanken med utsläppshandelssystemet är att utsläppsbegränsningarna från de anläggningar som ingår inte ska avgöras av nationsgränser. Det ska i stället avgöras av vid vilka anläggningar det är billigast att minska utsläppen.

Att Sverige skulle mäla sig ur detta samarbete och hitta på en egen, tuffare politik för ETS-anläggningarna i vårt land, vilket formuleringen i regeringsförklaringen rimligen innebär, verkar märkligt och osannolikt.

Hur stora ETS-utsläppen från svensk mark blir beror på i vilken mån svenska anläggningar är beredda att betala aktuella marknadspriser för utsläppsrätter. Om svenska anläggningar fortsatt är mera koldioxideffektiva än andra EU-länders, kan detta därför innebära att ETS-utsläppen från svenskt territorium ökar.

Det är bra eftersom det visar att svenska företag går bättre än konkurrentländernas, bland annat på grund av en mera koldioxidsnål produktion.

Sammanfattningsvis: Regeringsförklaringens mål att göra Sverige fossilfritt lirar inte med EU-lagstiftningen.

Den andra radikala formuleringen i regeringsförklaringen är: ”Sverige ska ha en fossilfri fordonsflotta.”

Det är lätt att förväxla detta med något som Annie Lööf länge propagerat för. Men så är inte fallet.

I sin klimatproposition 2009 skrev alliansregeringen: ”År 2030 bör Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen.” Formuleringens fluffighet och brist på substans har inte kommit till av en slump utan tvärtom är mycket genomtänkt.

Alliansens mål var inte att alla bilar 2030 ska köras på annat än fossil bensin och diesel. Bara att de ska kunna köras på icke-fossila drivmedel. Vilket inte är samma sak.

När den rödgröna regeringen nu omformulerar målet till ”Sverige ska ha en fossilfri fordonsflotta” är det en väldig skärpning av politiken. Formuleringen går knappast att tolka på annat sätt än att man siktar på att helt fasa ut de fossila drivmedlen – ett åtagande som är så pass långtgående att man frågar sig om alla i regeringen fullt ut har förstått vad det innebär.

I regeringsdeklarationen anges inget årtal för när de fossila drivmedlen ska vara borta, men med tanke på alla de trögheter som finns i transportapparaten måste man nog räkna med en genomförandetid på kanske 20 år.

När tänker regeringen fastställa ett slutdatum för de fossila drivmedlen? Och får den med sig Annie Lööf på detta?

Magnus Nilsson, miljökonsult och författare till ”Uppdatera klimatpolitiken. Klimatpolitisk handbok för en ny regering”, Arena Idé 2014