Anyurus texter gör det svårt att andas

Recension Johannes Anyuru ingjuter liv i ett dött språk med en av vår tids viktigaste böcker.

Häromdagen satt jag på bussen och hörde ett gäng tonårstjejer prata om att de är beredda att försvara Sverige ifall Ryssland skulle angripa. Jag reagerade som vanligt med förvåning över hur nära den tanken ligger till hands i dag. När jag var tonåring kunde jag inte tänka mig något mer avlägset.

Sedan hör jag en av dem säga att de hört att palestinierna i Gaza har skjutit sina egna under vapenvilan och sedan skyllt på Israel. Hon får inte direkt mothugg, men de andra svarar att de inte vet något om den konflikten så de vill inte välja sida.

Jag vill nästan vända mig om och säga något, ta fram boken jag har i väskan och slå upp valfri sida med tydlig fakta om folkmordet som sker i Gaza, och propagandan som sprids om det som något helt annat, här i Sverige. Det gör jag inte, istället plockar jag upp boken och fortsätter läsa.

En samling essäer

Boken är Johannes Anyurus Upplyst Sten 2023-2026, en samling av hans essäer om folkmordet som publicerats under de senaste tre åren. Här presenteras de i en uppbruten kronologi, tillsammans med en följsam kronologisk uppställning av händelserna i och kring Gaza från 7 oktober 2023 till idag. Om sjukhus som blir bombade, patienter som bränns levande, mammor som letar efter sina barns kroppsdelar, en pojke med sin mage full av splitter som inte kan få någon smärtstillande eftersom det inte finns, om svält, våldtäkter, fördrivning.

Detta beskrivs sakligt tillsammans med uttalanden från Israels regering och militär, beslut som tagits i EU eller FN, uttalanden från svenska politiker och journalister som verkar beskriva en helt annan verklighet. Det är ett effektivt grepp, för mig som känner igen det mesta av tidslinjen känns det renande, som en meditation att läsa. Allt detta hände faktiskt, parallellt, i samma värld.

Den mänskliga anständigheten

Därför blir jag inledningsvis irriterad på formen, eftersom jag är så uppslukad av både den redogörande tidslinjen och Anyurus texter, vars flöde jag aldrig vill avbryta, men sedan vänjer jag mig. Inser nödvändigheten i att ha den sakliga uppställningen av fakta som en grund att vila på, en slags jord för de filosofiska frågorna och det poetiska språket att landa på. En jord dränkt i palestiniers blod, som Anyurus texter kan skölja över som en sorgegråt, en flod av tårar. När det ena blir för mycket växlar jag över till det andra, som även det blir outhärdligt. Det går inte att undfly att vi lever i en värld som inte bara tillåter detta ske men som bevittnar det och ändå stöttar det, ändå bidrar med vapen, med språket som möjliggör det, som försvarar det och vill att det ska fortgå. Att vissa av oss ses som ohyra och därmed förtjänar att utplånas.

Anyuru försöker sig inte ens på det lönlösa i att åberopa eller bevisa sin egen och palestiniers mänsklighet, som så ofta blir fallet när en icke-vit står ansikte mot ansikte med rasismen. Istället rundar han den vita offentligheten som inte vill kännas vid honom, palestinierna eller muslimerna, och går direkt till palestinska författare, poeter och människor som skrivit sina sista ord innan de utplånats av Israel. Han samlar dessa röster, inte som ett motstånd skriver han, utan som ett ”medstånd”. I brevväxlingar med poeten Fady Joudah och filosofen Saleh Abdelaziz kan de tillsammans försöka återuppliva språket, göra det möjligt att tala igen och stötta upp varandra i sitt arbete med att upprätthålla den mänskliga anständigheten.

Svårt att andas

Mot slutet flyter fotnotstexten åter upp och tar över sidorna, men så smyger sig en annan tidslinje in från sidan, och lägger sig under, med ännu mindre text. Gaza under 2000-talet, då utplåningen redan var i gång, här får vi följa journalisten Mariam Abu Dagga fram till att hon dödas 2025 på Nassersjukhuset i Khan Younis.

Jag blir som trängd mellan de två tidslinjerna, det blir svårt att andas. Jag vill tillbaka till Anyurus trösterika, poetiska, visa och klara stämma, där allt det här bara sker i språket. Men denna form visar med all tydlighet hur folkmordet inte sker i ett vakuum, att det inte handlar om en början och ett slut, att vi inte kan leva som att luften alltid varit lätt att andas i ett före, och kommer att bli det igen, efteråt. När mardrömmen är över.

Anyuru har inte bara uthärdat lidandet han tvingar oss alla att titta på, utan också framhärdat i sin kärlek till det palestinska folket och i förlängning hela mänskligheten, men kanske framförallt till språket, det skrivna ordet. Det är en oerhörd bedrift.

Selma Yousif Mesbah