Man på drift

Det är de stilmässiga greppen som gör att filmen sticker ut. Det tycker Jon Andersson, som sett den litauiska regissören Vytautas Katkus debutfilm “Man på drift”.

Småbarnspappan Danielius (Darius Šilėnas) återvänder till Litauen från Norge för att sälja sina föräldrars lägenhet. Väl där försöker han återknyta kontakten med gamla bekantskaper. Men det är inte helt lätt. 

Löst sammansatt

Berättelsen i den litauiska regissören Vytautas Katkus debutfilm “Man på drift” är löst sammansatt och filmen har inte mycket till handling. Vilket är befriande. Danielius  visar lägenheten, badar, sitter i skogen, promenerar, äter glass och våldgästar hos en granne. Så mycket mer händer inte.

Att Danielius är ensam är tydligt. Det är roligt och lite tragiskt på samma gång. 

Formmässigt annorlunda

Redan från den första bildrutan kan man konstatera att det här inte är någon traditionellt berättad film. Kontinuitetsklippning a la Hollywood – med helbilder, halvbilder och närbilder – för att vi i publiken så smidigt som möjligt ska kunna hänga med i handlingen och ”glömma bort” att det är en film är inget för Katkus, som utöver regin även står för fotot. 

Det är de stilmässiga greppen som gör att den sticker ut. Kameran befinner sig ofta på avstånd. Det är som att vi iakttar eller tjuvkikar på det som händer. Vid andra tillfällen gör kamerans placering  att ansiktena på människorna i filmen är dolda och  ibland kan vi endast se vad som händer via en spegel, eftersom karaktärerna lämnat utrymmet där kameran befinner sig. 

Viljan att göra en formmässigt men även berättarmässigt annorlunda film gör att det spretar lite åt alla håll. Men det är mestadels behagligt att titta på och filmen växer efter en lite trevande inledning.

När eftertexterna börjar rulla står det i alla fall klart att den litauiske regissören är en intressant, om än lite ofärdig, ny stjärna på filmhimlen. Det ska bli spännande att följa hans fortsatta karriär.  

Jon Andersson