Existentiellt hot för regeringen i Berlin

Kommer CDU bryta muren mot högerextrema AfD?

Helgens tyska delstatsval levererade inte några större överraskningar, resultatet var väntat. Men förstärker dramatiken.

I Mecklenburg-Vorpommern blev Alternative für Deutschland (AfD) största parti. Med socialdemokratiska SPD på andra plats, som i och för sig kommer att fortsätta regera delstaten med stöd av ett eller två andra partier.

Kristdemokratiska CDU kom inte ens in i delstatsparlamentet.

Det har aldrig tidigare hänt i Tysklands efterkrigshistoria. Och här talar vi om ett tidigare starkt CDU-fäste. Den tidigare kanslern Angela Merkel kommer härifrån.

I Berlin tappade CDU regeringsmakten. Även här gick AfD fram kraftigt. Berlin har alltid lutat vänsterut, och länge styrdes staden av SPD. Nu gjorde Die Linke ett mycket bra val och kommer att ta över de kommande åren.

Men det är alltså AfD:s framgångar i båda delstaterna som ger anledning till oro.

Dystra framtidsutsikter för koalition

Partiet går fram i hela Tyskland och är största parti i opinionsmätningarna. I valet i Sachsen-Anhalt för ett par veckor sedan fick AfD nästan egen majoritet.

Framtidsutsikterna för den sittande koalitionen mellan CDU och SPD ser med andra ord synnerligen dystra ut. Det högerradikala partiet AfD ligger till höger om Sverigedemokraterna här i Sverige och är inte bara nationalistiskt och motståndare till invandring. Det är också Kremlvänligt.

Än så länge finns en brandmur i Tyskland mot den här typen av partier. Men kommer den att bestå även nu när stödet bara växer och växer?

För regeringen i Berlin är hotet rent existentiellt.

Koalitionen som tillträdde i maj 2025 har en knapp majoritet i förbundsdagen, men opinionsstödet har sedan dess rasat. Den tyska politiska normen är att landet ska regeras av majoritetsregeringar för att skapa politisk stabilitet, vilket ledde till ännu en koalition mellan CDU och SPD, med Socialdemokraterna som junior partner.

Gör Merz en ”Schröder”?

De här två partierna hade länge ett brett folkligt stöd, med 80 till 90 procent av väljarna bakom sig. Men så ser det inte längre ut. Det har förstås tillkommit nya partier, som i de flesta länder. SPD och CDU har blivit mindre. Och nu utgör AfD en politisk tsunami.

Gör CDU:s kansler Friedrich Merz en ”Schröder”, det vill säga utlyser ett extraval, som Gerhard Schröder gjorde 2005?

Denne hade då lett en rödgrön koalition i sju år, som hade egen majoritet. Men Socialdemokraterna förlorade en rad delstatsval, på samma sätt som CDU nu har gjort. Den gången var det ett uttryck för ett brett missnöje med den sittande regeringen, med SPD. Framtidsutsikterna var dystra. Det såg ut som att regeringen hade en lång utförslöpa framför sig.

Gerhard Schröder valde då att satsa allt på ett kort och utlyste ett extraval.

Han lyckades nästan.

Under valrörelsen återvann SPD många väljare. Men CDU och Angela Merkel fick en procentenhet mer än SPD. Det var inledningen på Merkel-eran. SPD tvingades trots förlusten in i en stor koalition och CDU tog hand om kanslerposten under lång tid.

Det fanns egentligen en majoritet för ett rödgrönt alternativ om man räknade in de De gröna och Die Linke. Men det tyska vänsterpartiet tyngdes av sin kommunistiska historia som styrande parti i diktaturens Östtyskland.

Liknande prekärt läge

Nu befinner sig Kristdemokraternas kansler Friedrich Merz i ett liknande prekärt läge. Är han politikern som är beredd att sätta allt på spel och gå till väljarna och begära ett nytt förtroende?

Förmodligen inte. För utsikterna att vinna ett sådant val är lika med noll, i varje fall just nu.

Den stora koalitionen med CDU och SPD som tillträdde förra året utlovade stora förändringar, framför allt skulle den stagnerande industrisektorn stimuleras och vitaliseras, reformer av skatte- och pensionssystemet utlovades, och inte minst stora investeringar i försvar, miljö och infrastruktur.

Men än så länge är det snarast kris och valhänthet som dominerar bilden av den sittande regeringen.

Den strukturella krisen i den tyska bilindustrin är ett talande exempel. Den beror på ett enormt tryck i form av kinesiska exportframgångar, särskilt vad gäller elbilar. De kinesiska biljättarna är understödda och uppbackade av den kinesiska staten som har enorma ekonomiska resurser till sitt förfogande. Hela 2020-talet har tysk ekonomi stått stilla.

Bakom detta ligger förstås långsiktiga strukturella utmaningar och försummelser. Tyskland ligger efter i digitaliseringen. Stora företag som länge har varit framgångsrika kan lätt bli konservativa, och därför ha längre till den nödvändiga och ibland smärtsamma omställningen.

Nu förlorar hundratusentals arbetare jobbet, och går direkt ut i arbetslöshet. Särskilt bilindustrin gör enorma nedskärningar.

Merz något av en gåta

Till det här kommer också att regeringens främsta namn inte haft förmågan att adressera krisen, och det gäller såväl SPD:s partiledare Lars Klingbeil, som är vice kansler och finansminister, som CDU:s Friedrich Merz, som har det yttersta ansvaret i egenskap av kansler.

Merz är något av en gåta.

Efter Helmut Kohls avgång var det Angela Merkel som vann maktkampen mot Friedrich Merz och hon lyckades sedan vinna val efter val. Merz lämnade då politiken och var länge verksam i det privata näringslivet. Sedan återkom han till politiken, kanske för att till sist få revansch och bli kansler.

Man börjar förstå varför Merkel vann den där maktkampen.

För Merz bristande ledarskapsförmåga och fingertoppskänsla är nog en viktig förklaring till varför hans regeringsbygge vacklar. Men såväl Merz som Klingbeil famlar och söker efter en väg framåt.

Blir det palatsrevolution?

Så vad väntar nu? Merz kan förstås försöka sitta i båten och vänta på att den politiska vinden vänder och AfD:s framgångsvåg bryts.

Kanske är detta det mest troliga alternativet på kort sikt. En kansler kan begära en förtroendeomröstning för att söka ett nytt mandat i förbundsdagen.

Något extraval lär det inte bli.

Merz kan förstås kasta in handduken och avgå frivilligt. Ett annat alternativ är förstås att det blir en palatsrevolution och att en ny CDU-kansler träder till. En av de som nämns som alternativ är Hendrik Wüst, som är regeringschef i Nordrhein-Westfalen. Han är populär och framgångsrik.

Men vem med en gnutta politisk självbevarelsedrift tar frivilligt över i detta synnerligen osäkra läge?

Missnöjet med Merz är nu så stort att det inte är omöjligt att det ändå sker. En parallell är förstås när Keir Starmer tvingades bort som premiärminister i Storbritannien. En annan möjlighet är CDU internt tvingar Merz att lämna. Ytterligare ett alternativ är en så kallad konstruktiv missnöjesomröstning där CDU och SPD gemensamt banar väg för en ny kansler.

Tysklands arv talar emot

Det finns förstås ett annat alternativ som fram tills nu varit helt otänkbart. Det är att CDU likt andra högerpartier bestämmer sig för att släppa in högerpopulisterna i regeringen eller inleda någon form av samarbete. Då upplöser CDU den nuvarande koalitionen med SPD.

Det som talar mot är den tyska historiens tunga arv och det faktum att AfD är extremt även i jämförelse med andra partier i Europa av det här slaget. Det är ändå troligt att en och annan inom CDU och systerpartiet CSU (i Bayern) leker med den tanken. De känner av hotet från ytterhögern. Kanske hänvisar någon till Sverige och säger att ”i Sverige ökade ju Moderaterna medan Sverigedemokraterna backade i det senaste svenska riksdagsvalet”, efter att högerpopulisterna togs in i värmen.

En sådan rockad var otänkbar för bara något år sedan. Särskilt för den tyska kristdemokratin, som efter 1945 blev statsbärande på löften om ”inga experiment” och genom att vara bålverk mot nazism och kommunism. Men historien och även vår tid visar att det politiskt omöjliga blivit möjligt, när det är ”nödvändigt”.

I Italien styr sedan några år Giorgia Meloni som har rötter i den postfascistiska rörelsen. I Frankrike tyder opinionsmätningarna just nu på att Nationell samling skulle vinna en andra omgång i presidentvalet nästa år. Och i Tyskland skördar AfD stora framgångar, alltmedan de gamla stora partierna krisar.

Vi talar här om de tre stora länder som var med och grundade EU för att förhindra krig och värna demokratins institutioner och ideal.

Håkan A Bengtsson