Den konsumerande klassen radikaliseras. Mittenextremisten vill ha mer av allt. Läs Per Wirténs rapport i nya numret av Magasinet Arena. 

Under de borgerliga regeringsåren har en inskränkt attityd erövrat landet. Den kan enkelt sammanfattas som att alla vill ha mer pengar i plånboken, till varje pris, i varje läge och oavsett konsekvenserna.

Girighet är ingen nyhet. Inte heller rättmätiga önskemål om bättre levnadsstandard. Men det här är något annat, som om hela samhällskulturen ändrat karaktär.

Kraven på högre inkomster riktar sig nämligen inte längre i första hand mot arbetsgivarna som lönekrav, utan mot staten som röster för skattesänkningar. Medborgarnas blickar söker sig mot politikerna, mot regeringen. Det är från dem pengarna ska komma. Om de valda inte ”levererar”, som det heter i populär politiklingo, går väljarna till andra partier.

Förändringen ger mig kalla kårar. Den innebär slutet för den kritiskt tänkande medborgaren som försöker se sammanhang, beroenden och andra människor — inte bara sina egna utsikter till fler lyckliga dagar på varuhuset.

Det är orättvist att lägga all skuld på Reinfeldt och Borg. Den nya andan gjorde entré redan under de socialdemokratiska åren. Men den har bekräftats av den borgerliga regeringen. En tyst, men stark, skatterevolt har uppmuntrats.

Om Socialdemokraterna föreslår minsta skattehöjning, hur rimlig den än är, förlorar de nästa val. Våren 2010 presenterade de rödgröna en ändrad fastighetsskatt som uteslutande gällde de riktigt rika — ingen i medelklassen skulle behöva betala mer. Samma vecka sjönk deras opinionssiffor dramatiskt. De hämtade sig aldrig.

Man kan se samma mönster i många länder. Den amerikanska delstaten Kalifornien har plågats i flera decennier. Det är först nu, efter att skolor, infrastruktur och det republikanska partiet kollapsat i samordnat tempo, som delstaten långsamt börjat befria sig från den skattefientliga rovdjursmentaliteten.

“Stockholms pampiga centralstation byggs om till ett mittenextremismens palats.”

I Europa blev Silvio Berlusconi radikal exponent för inställningen när han i vårens italienska val helt enkelt lovade återbetalning av gamla skatter: alla skulle få kontanter i handen om han blev premiärminister.

Vad är det här för slags politik som börjat framträda? Först tänker jag att den kanske kan beskrivas som en mittenpopulism, summerad i det enkla slagordet: hit med stålarna.

I Nederländerna har kommentatorer ibland försökt förklara det instabila politiska läget med att hela landet förvandlats till ett populistiskt laboratorium. Om det finns populismer till både höger och vänster, varför skulle det då inte kunna utmejslas en även på politikens mittfält?

Men vid närmare eftertanke inser jag att populism är ett ganska dåligt begrepp för att beskriva fenomenet. Det innebär att jag ansluter mig till den trista tradition där allt man ogillar brännmärks och utdefinieras som populism.

I själva verket är populismen en idérörelse som funnits närvarande sedan den uppstod som en upprorisk amerikansk folkrörelse på 1880-talet. Fattiga bönder, arrendatorer och småfolk gaddade sig samman under parollen ”We are the populists” och analyserade samhällets grundläggande konflikt som en mellan folken och eliterna. Impulsen har sedan levt kvar som respekterad del av det demokratiska partiets liberala vänsterflygel — de som beundrat Europas välfärdspolitik. Liknande idéarv finns även i många europeiska länder.

Under 2010-talet har den fått nytt liv, bland annat i formuleringarna om de en procent superrika — och alla andra 99 procenten. En både korrekt och träffsäker beskrivning. Nobelpristagaren Paul Krugmans kolumner i New York Times anknyter till amerikansk populism när den är som bäst. Ett sådant mångfacetterat idéarv är värt bättre öden än att användas som nedlåtande skällsord mot moderaterna.

Men när jag läste Henrik Arnstads nya bok Älskade fascism om de fascistiska rörelsernas historia upptäckte jag ett annat möjligt sätt att förstå den här politiska begärskulturen. Han refererar den amerikanska sociologen Seymour Martin Lipset som i början av 1960-talet försökte analysera fascismens grogrund i Europas medelklasser under mellankrigsåren.

Jag menar inte att hit-med-stålarna-politiken är ett slags ny fascism. Men Lipset använde ett begrepp som oväntat öppnade upp samtiden för mig. Han skrev om mittens extremism — the extremism of the centre. Är inte det ett ovanligt träffande uttryck för samtidens svenska samhällskultur? Man kan kanske parafrasera ett annat gångbart ord och beskriva den som en politisk radikaliseringsprocess av medelklassens konsumtionsbegär.

Man kan möjligen också ställa en kritisk följdfråga: kan dessa processer även uppfattas som den olyckliga konsekvensen av att socialdemokratin förlorat greppet över medelklassen?

Den här radikaliseringsprocessen — 2010-talets uppror från mitten — är bara möjlig så länge illusionen upprätthålls att hit-med-stålarna är gratis. Jobbskatteavdrag, kontanta återbetalningar, avdrag för hembiträden och privatlärare, lagar mot skattehöjningar — allt detta har ett pris. Ökad privat konsumtion, via pengar från staten, innebär urholkad gemensam konsumtion.

I Sverige har obalanserna börjat bli märkbara: skolan, åldringsvården och sjukhusen töms långsamt på resurser. Medborgarna börjar bli irriterade. Alla märker att något är fel. Men mittenextremismen är blind: den vill bara ha mer av ALLT, den är ett begär som vägrar ta ansvar och göra prioriteringar, den vill ha både stålarna och perfekt snöröjning.

Stockholms pampiga centralstation håller på att få en ansiktslyftning. Den förvandlas till en finputsad galleria där man kan köpa kläder, exklusiva surdegslimpor och böcker. Problemet är bara att varken de fjärrtåg eller pendeltåg som stannar vid de slitna perrongerna längre går som de ska.

Under flera år har det saknats pengar till underhåll av infrastrukturen. Det är den nya samhällsandan och hit-med-stålarnapolitikens konsekvenser inneslutna i ett hus. Stationens inre kommer bli ett monument över ansvarslöshetens epok.

Men i många europeiska länder, inte bara i Sydeuropa, är statens pengar nu slut. De närmaste åren måste man i stället höja skatter för att betala av skulder från den nyliberala festen. Vad händer då med hit-med-stålarnamentaliteten? Tänk om Lipsets tankar om mittenextremismen inte bara förklarar vår samtid, utan trots allt också knyter samman den med mellankrigsårens avskräckande händelseförlopp.

Vad blir det då för slags radikaliseringsprocesser vi kommer tvingas uppleva?

Per Wirtén, journalist och författare