Sofia Mirjamsdotter: "Skulden är min"

Jag var där på eget initiativ.

Jag ville vara där.

Jag inbillade mig att det var vad jag behövde.

Bekräftelse. Någon att tala med. Spänning. Och beröring.

Vi hade flörtat i några månader, till en början oskyldigt, så småningom passionerat, och så en orangefärgad höstdag befann jag mig där, hos honom, i en stuga mitt i ingenstans. Han ville leka lekar. Lekar som jag inte var alls bekväm med. Men jag ville så gärna tillfredsställa honom, ville så gärna att han skulle älska mig. Så jag protesterade inte. Vi hade ju förspelat i månader, så jag kunde inte bryta nu när vi äntligen var här.

Inte förrän han band fast mig i sängen, och drog fram läderbältet. Han tappade besinningen. Slog och slog. Jag grät och bad honom sluta. Han slog hårdare. Jag skrek åt honom att sluta vilket bara triggade honom ännu mer. Så jag slutade protestera, blundade och hoppades att han skulle sluta snart. När han lossade mig från sängen vände jag ryggen till och lyckades somna, bara för att vakna av att han låg över mig, bakifrån och försökte tränga in i fel hål. Jag var blåslagen och öm överallt, den nya smärtan var obeskrivlig. Jag protesterade, sa ifrån och lyckades ruska honom av mig.

Senare i hans kök. Han sa förlåt. Att han hade trott att jag var med på det. Att vi var likadana. Jag förklarade att så inte var fallet. Han sa förlåt igen. Jag förlät. Såklart. Hur skulle han ha kunnat veta?

Det var per definition en grov våldtäkt. Men jag tänkte inte på det som våldtäkt förrän långt senare. Jag var ju där frivilligt. Jag ville ju ligga. Och nej, det var inte händelsen i stugan i skogen som gjorde mig ointresserad av köttlekar.

Vad som dödade min lust var andra mer subtila kränkningar. Som alla de gånger jag sa till honom jag älskade och som lovat älska mig att jag inte gillade när han gjorde så, eller tog på mig där på det viset, och han ignorerade. Alla de gånger jag trott mig ha hittat ömsesidighet, då jag blottat mig och visat mig naken för någon som lovat vara rädd om mig, och jag efteråt behandlats som luft. Alla gånger jag gjort sådant som varit en partners önskan, trots att jag själv inte fått ut något av det, för att snopet inse att tjänsten aldrig skulle gengäldas. Alla gånger jag trott att vi hade en deal, men att bara jag uppfyllde min del av dealen.

Det värsta av allt – jag har låtit det ske. Igen och igen. Jag har tagit på mig skulden. Låtit andra få mig att känna att det är jag som är besvärlig och ställer orimliga krav på ärlig kommunikation och ömsesidig respekt.

Samtidigt som jag skriver detta tänker jag att några gamla ligg kanske läser. Någon kanske kommer att känna sig träffad, eller också inte, men i vart fall fråga om de borde. Och jag kommer troligen att säga nej. Såklart att det inte handlar om dig. För att vara till lags. Och för att jag fortfarande skäms, för att jag inte sa ifrån tillräckligt starkt. För att jag lät mig utnyttjas utan att informera den som utnyttjade. För att jag fortfarande tar på mig skulden.

Sofia Mirjamsdotter, frilansjournalist.

Fotnot: Det här är en text under vinjetten #prataomdet. För mer information om #prataomdet, läs redaktionsbloggen.