Bild: Shora Esmailian

Samtidigt som klimatförändringarna skördar offer i dag skriver Dagens Nyheter om möjliga effekter för människor på längre sikt. Vilken människa är det DN egentligen talar om? skriver Shora Esmailian som är frilansjournalist och skriver på en bok om klimatförändring och migration.

Världen står inför en tipping point. De utsläpp som görs nu är på väg att ta oss förbi två graders uppvärmning där ekosystemen kommer att förändras utan återvändo. Det slog forskare nyligen fast efter en konferens i London som gick under benämningen Planet under pressure – planet under stress. FN:s klimattoppmöte i Durban i slutet av förra året ledde inte till något avtal; i bästa fall har världen ett avtal så sent som år 2020. En sexgradig uppvärmning av jorden är inte längre en thriller-fantasi från Hollywood.

Dagen efter Earth Hour – då världsnaturfonden uppmanar alla att den 31 mars symboliskt släcka all teknisk utrustning under en timme – publicerar Dagens Nyheter en ledare som inte ser radikala utsläppsminskningar som praktiska eller möjliga. I stället förordar man teknisk utveckling som kanske, eller kanske inte, kan få ner utsläppen av växthusgaser. DN påstår sig stå för den tredje och sansade linjen mellan klimatförnekare och ”civilisationskritikerna”; de senare buntas ihop med världens radikala klimatrörelse som anser att utsläppen måste ner och det nu.

”I stället för avvägningar mellan sådant som är värdefullt för människor i dag och en risk på längre sikt för allvarliga konsekvenser av en stigande medeltemperatur” förvandlar kraven på radikala utsläppsminskningar, enligt DN, människan ”till en restpost. Hon får helt enkelt finna sig i de konsekvenser som klimatpolitiken får för hennes livsvillkor.”

Men vilken människa och vilka människor talar DN om? Talar de om Asha, en 45-årig före detta boskapsskötare som förlorat två barn och sin man i boskapsräder i södra Etiopien när resurser som vatten och bete har krympt på grund av förlängda torkperioder och uteblivna regn? Efter förra sommarens torka på Afrikas horn, som var den värsta på 60 år, tvingades hon att lämna sin by. En och en halv månads vandring senare, med sin sjuka dotter på ryggen, hamnade hon i Huruma, ett av Nairobis slumområden. Hon bor i ett skjul, utan el och vatten, och försörjer sig som städerska, tvätterska eller försäljare av små påsar med jordnötter.

Eller talar DN om Razia, en 22-årig kvinna som i drygt ett och ett halvt år bott i tält i utkanterna av Karachi med sin man och två barn efter att ha flytt enorma vattenmassor som lade en femtedel av Pakistan under vatten sommaren 2010? Hon var höggravid när de lämnade sin by och födde sin dotter i tältlägret.

Eller talar DN kanske om tvillingarna Mayada och Ghada, 15 år och döttrar till bönder i Egyptens Nildelta. Under varje lov hjälper de sina föräldrar på marken; nästa år blir det sista skolåret för dem båda. Föräldrarna, vars jordbruk går allt sämre på grund av häftiga stormar, förändrade årstider och saltvattenintrång i jorden har inte råd att ha kvar dem i skolan. Men deras största oro är hur tvillingarna och deras två bröder ska kunna leva på den plats där släkten levt i generationer. Havet som sakta höjs riskerar att lägga hela deras mark under vatten redan under nästa generation.

Dessa människor står inte inför risker på ”längre sikt” – de lever mitt uppe i katastrofer, förstärkta av den globala uppvärmningen. Det är de här människorna som drabbas av – den obefintliga – klimatpolitikens konsekvenser. Men i DN:s avvägningar är de, på sin absoluta höjd, restposter. Vore de något mer – vore de människor med fullt människovärde – skulle även DN se att det bara finns en väg för att värna om deras livsvillkor.

Shora Esmailian är frilansjournalist som just nu arbetar på en bok om klimatförändringar och migration som utkommer på Natur och Kultur under hösten. Hon har under det senaste året rest i Pakistan, Egypten och Kenya för att intervjua människor som drabbats av klimatförändringarnas effekter.