Moderater rapporterades gå bärsärk på nätet och tidningen Flamman twittrade ut att beslutet skapade ”chockvågor” i pressrummet, där riksmediernas journalister bevakade kongressen. Vänsterpartiet hade just beslutat om ”partiskatt” som betyder att en riksdagsledamot ska betala 8 500 kronor varje månad. Man ska inte bli rik på att arbeta för Vänsterpartiet – pengarna ska användas för att bygga ett starkare parti, var budskapet.
Vänsterpartiets kongress förbryllade många politiska bedömare. Samtidigt med det i journalisters ögon obegripligt radikala partiskattebeslutet hade man valt den ”pragmatiske” Jonas Sjöstedt som ordförande. Förvirringen bestod när Sjöstedt inte hade minsta problem att försvara några av besluten. Det regnade tolkningar. ”Med valet av Jonas Sjöstedt har förnyarna inom Vänsterpartiet tagit makten.” rapporterade TV4:s Ulf Kristofferson, och menade att högerkrafter återtagit makten. Tvärtom, skrev Dagens Nyheter, förnyarna har blivit traditionalister. Det är en ny ledare, men samma politik, ansåg DN.
Ingen av dem har direkt rätt, bland annat för att ordförandevalet ofta inte verkade ha någon direkt bäring på diskussionerna. Förutom små grupper fanns inte tydliga och fasta uppdelningar, vilket gjorde att det inte gick att räkna ut hur kongressen skulle gå utifrån de första omröstningarna. Vänsterpartiet är i dag ett lapptäcke av schatteringar, som tar ställning i sak och bryter gamla linjer mellan ”förnyare” och ”traditionalister”.
Men framför allt var besluten på kongressen resultat av diskussioner som pågått länge i Vänsterpartiet. Ska man i dag förstå vart Vänsterpartiet är på väg bör man titta extra på fyra frågor – tre politiska och en organisatorisk. På kongressen antogs ett strategidokument som ska staka ut kursen de närmaste åren. De tre tydligaste politiska tendenserna är följande:
- Klimatfrågan har blivit en av Vänsterpartiets centrala frågor. Det var relativt få talare för denna förändring, men de var desto mer drivna. Under 1990-talet hade all miljöpolitik en slags högerstämpel inom Vänsterpartiet – de kallades livsstilsfrågor. I dag är alla medvetna om att klimatkrisen är en överlevnadsfråga, och det har vuxit fram en slags klimatvänster som kräver mer av samhällsplanering och rättviseperspektiv. Klimatpolitiken kommer inte att tillåtas hamna vid sidan av allt annat – den arbetas in i all politik, bland annat genom ett klimatekonomiskt program.
- Arbetslivsfrågor och fackliga frågor har stärkts, vilket syns på flera sätt. En ny generation fackliga vänsterpartister har vuxit fram. Vänsterpartiet konstaterar att frågan om arbetstidsförkortning ”funnits på vänsterns och vissa fackföreningars dagordning i 40 år, utan att något har hänt.” och att ”Vänsterpartiet nu måste ta på sig rollen att vara den drivande och offensiva politiska kraften i denna viktiga samhällsfråga”. Vänsterpartiet kommer också att trappa upp kamp mot otrygga anställningar, social dumping och bemanningsföretagens uppluckring av tryggheten på arbetsmarknaden.
- Vänsterpartiet begår självkritik över att feminismen tonats ner i partiets arbete och lovar en feministisk offensiv både inne i och utanför partiet. Den feminism som aviseras i strategidokumentet är praktisk och vardagsnära. Internt finns en skev arbetsfördelning där kvinnor sysslar med organisationsslit, medan män får politiska roller. Därför ska en internfeministisk kartläggning genomföras och ett kvinnopolitiskt nätverk ska startas. Ett systematiskt arbete ska leda till att minst hälften av förtroendeuppdragen innehas av kvinnor valet 2014.
Det är typiskt att dessa tre punkter inte uttrycks som ”miljö, klass och kön”, utan som praktiska utmaningar. Vänsterpartiet strävar efter att göra sin politik konkret och praktisk. Bakom detta ligger insikten om att det inte räcker med att vara ett litet, teoretiskt skolat parti. Den starka socialdemokrati som Vänsterpartiet kunnat luta sig emot är i dag i kris. Slutsatsen som Vänsterpartiet dragit är att partiet ”måste ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet.”
Detta ligger bakom den fjärde starka tendensen i dagens Vänsterparti: Ett mycket starkt fokus på organisation. Med inspiration från det framgångsrika holländska Socialistiska Partiet ska Vänsterpartiet bli mer synligt och aktivt. Därför ska man uppvärdera sina organisatörer, bli bättre på att ta hand om nya medlemmar och hitta rätt uppgift till varje enskild person. Det är också här ”partiskatten” kommer in – den är ett sätt för Vänsterpartiet att stärka sin ekonomi på ett solidariskt sätt.
Det gemensamma för alla de viktigaste punkterna på kongressen – klimatet, den fackliga profilen, det feministiska arbetet, organisationssatsningen och partiskatten – är att de diskuterats länge, men ändå inte blivit av. Om något budskap kommer ut av denna kongress är det att det måste vara slut på läpparnas bekännelse.
Paradoxen kring riktiga förändringar är att de inte kan genomföras med dekret. Snarare behöver partiledningen visa resultat, entusiasmera och vara beredda att diskutera. Vänsterpartiet har en period av politisk och organisatorisk ingenjörskonst framför sig om man vill bli det professionella parti som kan växa långsiktigt. Men förväntningarna på att få fart på partiet är skyhöga.
Jag lutar åt DN:s analys. Jag är rädd att Sjöstedt hamnat som alibi eller gisslan bland traditionalisterna. För övrigt är Aron Etzler en av traditionalisterna enligt min mening.
Ulf Kristofferson på TV4 har mejlat oss på Dagens Arena och bett att få lämna följande kommentar på Aron Etzlers artikel. /Eric
Aron Etzler ger en felaktig beskrivning av hur jag har kommenterat besluten på V-kongressen. Han citerar en av mina tweets korrekt, men gör sedan en egen tolkning som jag inte ställer upp på.
Jag har aldrig sagt att ”högerkrafter återtagit makten” i Vänsterpartiet och skulle inte använda den formuleringen heller. Däremot anser jag att mycket av det som de så kallade förnyarna stod för gradvis har blivit accepterat av en majoritet inom V. Den utvecklingen har (paradoxalt nog) ägt rum under Lars Ohlys ledning men blir tydligare nu när Jonas Sjöstedt tar över rodret.
2003 var Sjöstedt en av dem som skrev på uppropet ”Vägval för Vänsterpartiet”. Den som vill läsa uppropet – och dra sina egna slutsatser – kan göra det här: http://ulfkristofferson.se/sida2.html
Mvh Ulf Kristofferson, reporter och kommentator TV4
Sverige behöver inget vänsterparti. Vi har left under 72 års socialistiskt förtryck som gjort oss bidragsberoende, viljelösa, ansvarslösa och oförmögna att klara oss själva. Vänsterns ständiga rop på kontroll från politiker är totalt fel medicin. Svenska folket måste – precis som andra länder lärt sig – ta ansvar för sina liv. Politikernas uppgift är att skap förutsättningar, styra landets samhällsfunktioner i rätt riktning men framför allt säkra den finansiella situationen. Varje gång vänstern rapar kostar det statskassan ofantliga miljarder – pengar som man ämnar stjäla från stackars småsparare som gnetat hela livet.
Tack för en enastående analys! Vänstern är trött på att vänta och på att bli förpassad till en ”flummig extremist rörelse”. Den vänster som Vänsterpartiet nu står för är frisk, stark, konstruktiv och otålig. Jag tror att media (samhället) inte riktigt vet vad som har träffat dem, detta är inte en Sjöstedt effekt – förväntningarna kommer från alla vi som vill och tror på en samhällsförändring och vi är alla redo att införliva dessa. Jonas är ”bara” ledaren, det är vi som ska göra jobbet och vi är redo!
Mycket bra sammanfattning av Aron tycker jag. Som ombud på kongressen och en av de apostroferade klimat- och miljödebattörerna är det bara att tacka och ta emot. Klimat och Miljörörelsen inom V har vuxit fram lokalt inom partiet under en 10-årsperiod. Självklart har Jonas inställning och synpunkter varit en hjälp men dom som tror att miljöaktivisterna på något sätt varit i maskopi med Jonas – vilket antytts – har helt fel. Klimat- och Miljöarbetet bygger på olika lokala initiativ och har ännu inte integrerats och knappast heller samordnats. Även om detta måste ske så är det i grunden en styrka och visar på den bredd som finns. Det som är unikt jämfört med andra partier är att man inom V ser nödvändigheten av att skapa en ny ekonomisk politik byggd på en rättvis klimatanpassning. Detta har kongressen nu drivit igenom och det kommer att bli den stora utmaningen – både teoretiskt och praktiskt. Här behövs samarbete med alla kompetenta krafter utanför partiet och detta arbete kan därigenom också bli nydanande för partiets nya sätt att arbeta både inåt och utåt på samma gång. Att i en brokig process behålla styrfart och riktning är inte alltid enkelt.
Bland de prioriterade politikområdena saknar jag hur vänstern ska förhålla sig till den aktuella ekonomiska krisen, vars effekter troligen blir långvariga och svåra.
Vänsterpartiets smutsiga kopplingar till kommunismen verkar alla ha glömt. Men Sjöstedt gick själv med i Kommunistisk Ungdom på 80-talet, långt innan PK försvann från VPK. Egentligen är det så vidrigt så att det är svårt att greppa. Skulle vi acceptera en partiledare som varit nazist men som tagit avstånd från ideologin? Skulle en sådan person vara trovärdig? Aldrig säger nog de flesta. Men hur kan då en f.d. kommunist som Sjöstedt accepteras när kommunismen mördat över 100 miljoner människor? Den som inte tror det bör lösa på.
Öst kommunismen är borta och med den planekonomin. Vilken ekonomisk-politisk väg kan V förväntas gå? Sannolikt den för dem idag enda vägen, socialdemokratisk blandekonomi som var förhärskande strategi från 30-talet fram tom 70-talet dvs en ekonomisk politik med reglering av marknaden och med Keynesianskt orienterad ekonomisk analys i botten. Ohly framstod under valrörelsen som den ende påläste partiledaren när det gällde ekonomi, och det säger antagligen mer om övriga partiledare än om Ohly, men Ohly var påtagligt Keynesianskt orienterad. Vänstern blir ett hot mot Socialdemokratin med Sjöstedt vid rodret. Till skillnad från SAP sitter man inte i knät på LO. I Likhet med SAP har man låst in sig i rasism, hbt och genusperspektiv som grundretorik och vägrar se den ekonomiskt-sociala problematik som invandringspoltiken skapar och hur välmenande retorik och praktik skapar olösbara problem och hur real analys skyms av tvivelaktig moralism.
Som utomstående tycker jag att vänsterpartiet i 2012 års upplaga känns mer slagkraftigt och mer spännande än på mycket länge. Det inger lite hopp i ett annars mörkblått Sverige.