HÅKANS HÖRNA | LO-förbundens historiska splittring, arbetarklassens val i Storbritannien och Sverige och lärdomar från Långholmens fängelse och dess politiska fångar. Det bjuder Håkan A Bengtsson på den här helgen.
Splittring och lojalitet inom LO
Det gnisslar och knakar i Landsorganisationens fogar även om LO-borgen ser stabil ut vid Norra Bantorget. Det brukar väl vara raka rör i LO-leden då och då, men de nuvarande konflikterna verkar gå mer på djupet än tidigare. Men det har förstås gnisslat och gnisslats även tidigare i historien.
I somras hittade jag några LO-medlemsböcker från 1930- och 40-talen på en loppis i Stenladan, Algutsrum på Öland, som jag köpte för tio kronor styck. När jag bläddrar i den omfångsrika medlemsboken slås jag av att det var mer disciplin och ”gör din plikt – kräv din rätt” på den tiden. Medlemsböckerna tillhörde en Herman Johansson, han var först medlem i Sjöfolksförbundet och senare Träindustriarbetareförbundet.
På insidan av en av böckerna hittade jag inklistrat en lojalitetsförklaring från 1933 där Herman Johansson ”förklarar härigenom, att jag tager fullständigt avstånd från den splittrande verksamhet, som bedrives av R.F.O.” RFO var den röda fackliga oppositionen som organiserades av kommunisterna inom LO.
Herman intygar där att han ställer sig ”lojal till såväl förbundets stadgar som av förbundsledningen, med i stöd i stadgarnas bestämmelser, fattade beslut.” Undertecknandet bestyrktes också av den lokala ombudsmannen. Vilket förmodligen hängde samman med sammanslagningen av flera fackförbund till Sjöfolksförbundet och Sjömansstrejken 1933. Då gick Svenska Eldarunionen, Svenska Sjömansunionen, Nya Svenska Stewardsföreningen, Sveriges Sjöförande Kvinnors Förening och Svenska Amerikalinjen Intendurpersonals Förening upp i Sjöfolksförbundet. Sammanslagningen föregick av en medlemsomslutning som samlade en majoritet av medlemmarna för ett samgående. Därmed antog också Svenska Sjöfolksförbundet LOs normalstadgar. Något vänsteroppositionen i RFO motsatte sig och såg det hela som ett sätt att ”rensa ut oppositionen”. I botten låg alltså den förbittrade kampen mellan socialdemokrater och kommunister.
När jag bläddrar vidare i medlemsboken slås jag av alla uppfordrande moraliska och praktiska råd och uppmaningar som medlemmarna fick sig till livs på den tiden. En medlem ska alltid uppträda på ett sätt ”som hedrar både Dig själv och vårt förbund!”
Och vid sjukdom och arbetslöshet: ”Göra vederbörlig anmälan”. Det gällde också att erlägga avgifter som ”vederbörligen kvitteras i medlemsboken”. Där finns också en stark uppmaning att vara aktiv: ”Besök alltid, såvitt möjligt är, avdelningens sammanträden så att Du ständigt har medinflytande på ärendenas behandling och besluten! Gör Dig väl förtrogen med förbundets stadgar!”
Och detta med plikten: ”Var plikttrogen i Ditt arbete och redbar mot Dina kamrater.” Och en uppfordran till bildning:
”Begagna så mycket som möjligt allt tillfällen, som stå Dig till buds, att öka Dina kunskaper i såväl allmänbildande som fackligt ekonomiska ämnen”.
Vart går arbetarklassen?
Vart går arbetaklassen? Den frågan aktualiseras liksom ständigt. Sverigedemokraterna anses ligga bra till att göra ytterligare inbrytningar i LO-leden om man ska tro opinionsmätningarna. I Storbritannien rev Boris Johnson delar av ”den röda muren” i förra veckan val. John Harris ger som vanligt en lärorik rapport från det en gång röda Storbritannien.
Trump lyckades med samma sak.
Jag vill härmed utfärda en lätt varning för alla självsäkra recept och lösningar för att stoppa flykten från vänstern. I Aftonbladet lyfter Olle Svenning än en gång André Gorz bok ”Farväl till Proletariatet”. Olof Ehrenkrona beskrev den artikeln som ett ”sorgekväde över den västerländska arbetarklassens förvandling från en progressiv förändringskraft till samhällets reaktionära eftertrupp”. Arbetarklassen eller för den delen medelklassen eller överklassen, kan nog egentligen inte beskrivas som en självklar politisk reservoar för det ena eller andra. Lennart Weiss brukar citera en facklig ombudsman i Gävle: ”arbetarklassen kan vara radikal eller reaktionär”. En gång hade den inget att förlora förutom sina bojor. Lever vi en tid då arbetarklassen förlorat sin framtidstro? Redan i en av Maktutredningens underlagsrapporter konstaterade Rune Åberg, som gjort undersökningar i Katrineholm på 1950-talet och på 1980-talet att vid det första tillfället beskrev arbetarna sig som en klass som hade makt men i den senare att arbetarna uppfattade sig som en medelklass utan makt. På något sätt säger den konklusionen mer än alla självsäkra vänsteranalyser.
Det går också bra att lyssna på Kjell Höglunds ”Höglund har blivit gammal”:
Vad ska vi göra nu när hjältarna sviker
sugs upp av etablissemanget och kavlas ut
när idolerna korrumperas och dom tuffaste grabbarna viker
och när inte ens stålmannen längre är som förut
vad ska vi göra nu när självaste solen känns sval
och när Höglund har blivit gammal och sentimental?
Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig
och klassens helgon har billigt rödvin i kassen?
vad ska vi göra nu när vapenvägrarn är militär
och när Höglund har blivit gammal och reaktionär?
Vad ska vi göra nu när ingenting stämmer
när alla smarta teorier har kommit på skam
vad ska vi har för skor när till och med strumporna klämmer
vem ska vi tro på när vargen är from som ett lamm
vad ska vi göra nu i den yttersta tiden
när Höglund har blivit gammal och högervriden?
Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel
när verkligheten gör narr av profeter och gudar
när gummisnodden har kallnat och blivit stel
vad ska vi göra när inget i hela världen är sant
och när Höglund har blivit gammal och ointressant?
Vad ska jag göra när otillfredsställelsen trycker
när magen är full av cancer och jag ska dö
måste jag själv räkna ut vad det är jag tycker
jävlar anamma, måste jag tänka själv?
vad ska jag göra, om jag nu inte ger upp
nu när Höglund är gammal och vägrar att ställa upp
Kanske ligger det något hoppfullt i den där formen av uppriktighet som Kjell Höglund satte på pränt. För fyrtio år sedan.
Vad säger CH Hermansson?
Vänsterpartiets nya partiprogram föreslås avskaffa kravet på kapitalismens avskaffande. Även kravet på att Sverige bör lämna EU ska strykas Jag kan inte låta bli att tänka på CH Hermansson, han måste väl ändå vända sig i sin grav nu. Möjligen blir det svårare för Centern och Liberalerna att stänga ute Vänsterpartiet framöver. För samtidigt putsar Sverigedemokraterna av några av sina udda kanter för att kunna ingå i ett konservativt politiskt block.
Socialdemokraterna
Känner Arbetarepartiet Socialdemokraterna sig hotade av att ”arbetarklassen sviker” och av att det gamla kommunistpartiet blir socialdemokratisk på gamla dar. Hav tröst! Det sjuder i den socialdemokratiska rörelsen och nya former för medlemsdemokrati sprider sig som en löpeld i partiet och kommer säkert att vitalisera det gamla trötta partiet än en gång. För Socialdemokraterna i Stockholm satsar på att fördjupa interndemokratin och satsar på medlemsomröstningar på nätet. Nyligen har medlemmarna börjat tillfrågas. Inte om Januariavtalet och sådana saker. Utan om det ska byggas höghus utanför stadskärnan eller om det även ska byggas höga hus i innerstan.
Lärdomar från Långholmen
Härförleden passerade jag Långholmens fängelse som numera är omvandlat (de delar som inte revs) till hotell- och konferensverksamhet. Långholmen var länge en symbol för ett särskilt grymt och inhumant fängelsesystem. Långholmen betraktades redan som föråldrat. Det stängdes ändå inte förrän 1975. Många var då glada att detta svarta minne av nöd och förtryck försvann. På Långholmen satt alla möjliga slags fångar. Men också en rad personer som fängslades av politiska skäl. Några av dessa historiska och personliga gestalter och deras öde porträtterades häromåret i ”…faror för staten av svåraste slag: Politiska fångar på Långholmen 1880 – 1950”, utgiven av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap och Stockholmia Förlag. Där satt exempelvis Hinke Berggren och Halmar Branting. Zeth Höglund tillbringade 14 månader på Långholmen efter den så kallade fredskongressen 1916. Det var en tid då yttrandefriheten var starkt begränsad. Så bötfälldes exempelvis Carl Lindhagen, sedermera Stockholms borgmästare, för att under en demonstration utropat ”Leve republiken”. sTure Nerman fängslades för att under andra världskriget ha kritiserat Adolf Hitler. Jan Guillou som blev en av Långholmens sista fångar dömdes för spioneri för att avslöjat IB:s hemliga verksamhet i tidningen Folket i Bild.
Den tyske kommunisten Herbert Wehner arresterade naken hemma hos en kvinna i Stockholm. Han dömdes för spioneri för Sovjetunionen och satt bland annat på Långholmen. Han anklagades senare för att ha förrått sina kamrater och spelar en viss roll i Peter Weiss romanepos ”Motståndets estetik”. Regeringen fattade beslut att han skulle utvisas. Ett beslut som senare upphävdes eftersom Wehner blev ledande politiker och minister i Västtyskland och en av de mäktigaste i SPD jämte Willy Brandt och Helmut Schmidt. För att han skulle besöka Sverige var regeringen helt enkelt tvungen att upphäva det tidigare beslutet. Trots eller kanske tack vare att afick sitt i svenskt fängelse utvecklade Wehner en stark kärlek till Sverige. Efter två år i fängsligt förvar blev han fri och jobbade som textilarbetare i Borås och som medarbetare på Rasbiologiska Institutet, Det var kanske bättre och säkrare att sitta på Långholmen än att tvingas tillbaka till Moskva eller Berlin under kriget. Han skaffade sig senare också ett sommarhus på Öland.
Även journalisten och författaren Else Kleen satt på Långholmen på politiska grunder. Hon dömdes till två månades ärekränkning och falsk angivelse av justitiekansler för att ha gett ut och skrivit förordet till boken ”Gröna ön” författad av en annan fånge på Långholmen, Bruno Poukka. Detta var 1939. Hon var då gift med Gustav Möller, som satt i regeringen och som blev en av de som satte strukturerna för det svenska välfärdssystemet. Detta hände 20 år efter den allmänna rösträttens införande. Och vittnar om att kampen för demokratins och yttrandefrihetens principer inte är vunna en gång för alla, utan resultatet av en lång kamp och strid för det fria ordet och yttrandefrihet. Och man kan tillägga att Else Kleen drevs av en vilka att ändra fängelsesystemet, hon medverkade personligen till en reformering av straffrätten. Richard Sandler fick i uppdrag att utreda frågan.
Boken om de politiska fångarna på Långholmen är mycket läsvärd och lyfter fram många personers levnadsöden, några kända medan andra är mer okända för en läsare av vår tid.
Som den tyske sjömannen och fackföreningen Hermann Knüfken som dömdes fem månader för att han vistades i Sverige på ett falskt pass. Men det blev fem år i fängelse. Han kunde inte utvisas och placerades till sist i en isoleringscell på Långholmens Rättspsykiatriska anstalt.
Det mörknar vid horisonten. Yttrandefriheten och det fria ordet är satt under hård press. Hårda straff är återigen ett politiskt svar på allsköns utmaningar. Vi behöver påminna oss om att kampen för demokratin och humanitet inte vanns eller vinns i ett enda slag. Och att den aldrig kan tas för given.
Tage Danielssons film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” spelades till stor del in på Långholmens fängelse. Vi ska inte vara naiva kriminalitetens samhällsförödande konsekvenser. Men en viss typ av naivitet behöver vi bevara och utveckling. Det handlar om att vi är beredda att ge alla en ny chans. I varje fall om vi vill ha ett på humanitet och rättvisa grundat samhälle.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
