LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommenterar i dagens DN (inte på webben) den pågående avtalsrörelsen. Förutom att ge Pappers och Elektrikerna sitt fulla stöd i de pågående konflikterna med arbetsgivarna, passar hon på att kritisera att regeringen höjt avgifterna i a-kassan – en politik som uttryckligen syftar till att få branscher med hög arbetslöshet att hålla igen sina lönekrav.

Den här lönebegränsningspolitiken finns med i bakgrunden till årets avtalsrörelse. Ju högre arbetslösheten är i en viss bransch, desto dyrare vill regeringen att det ska vara att gå med i a-kassan, vilket i sin tur ska “bidra till att parterna fäster större vikt vid sysselsättning och arbetslöshet när de förhandlar löner och villkor“.

Att politiskt bakvägen – via kraftigt höjda a-kasseavgifter – försöka påverka lönebildningen gör att moderaternas tal om att “värna den svenska modellen” känns minst sagt ihåligt. Ett fundament i denna “svenska modell” är ju som bekant att det är arbetsmarknadens parter som själva gör upp om just löner och villkor.

Dem som sett de största höjningarna i a-kasseavgifterna de senaste åren är i många fall också dem som redan idag har riktigt låga löner. Till exempel betalar en anställd inom Hotell- och restaurang – där genomsnittslönen ligger på 19 800 kronor – idag 430 kronor i månaden till a-kassan. Att just dessa grupper uppmuntras att inte kräva för mycket är således riktigt uselt ur jämlikhetssynpunkt. Här finns dessutom också en jämställdhetsdimension, då en majoritet av anställda inom hotell- och restaurangbranschen är kvinnor.

I dag träffar Hotell- och restaurangfacket sin motpart Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare för att förhandla om nya kollektivavtal. Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare vill, precis som regeringen, inte se några löneökningar alls i det centrala avtalet, medan Hotell- och restaurangfacket sneglar på det nyss slutna avtalen inom detaljhandeln som skulle ge ett lönepåslag för butiksanställda – där majoriteten av kvinnorna inom Handels finns – på 971 kronor på två år.

Hur det än ser ut när röken lagt sig i årets avtalsrörelse, säger det sig självt att inga arbetstagare tjänar på en politik som syftar till att hålla tillbaka löneökningar – oavsett om avsändaren av politiken är regeringen eller Svenskt Näringsliv. Att regeringens ekonomiska teorier, manifesterad i dyrare a-kassa och andra nedmonteringar av trygghetssystemen, inte leder till fler, utan färre jobb, är bevis på att en annan politik är nödvändig.