För de fängslade svenska journalisterna blir ett frigivande inom en snar framtid allt mindre trolig. Meles Zenawis död öppnar osäkerhetens dörr.

Mimi, ägare till en inflytelserik radiostation i Etiopien skrädde inte orden när jag träffade henne i Addis Abeba tidigare i år:
– Om stabiliteten kräver att vi kränker vissa mänskliga rättigheter, låt gå för det!

Hon och hennes man hade under flera år bott i USA. Mimi hade jobbat för Voice of America. Båda ansågs stå nära den nu avlidne premiärministern Meles Zenawi. Det var hans röst som ekade i lokalerna under mitt samtal med Mimi.

Hela Meles politik, det hårdare greppet kring pressfriheten, jakten på oppositionella, har handlat om denna stabilitet. Att säkra Etiopiens roll som en fungerande stat, helst stormakt, i en i övrigt instabil region i Afrika.

De anti-terrorlagar som användes för att döma de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye och flera etiopiska journalister hade just detta syfte. Och Meles Zenawis löfte att i princip kunna ge nåd även till de som dömts enligt dessa lagar handlade i hög grad om att man redan genom domen hade uppnått syftet: att skrämma inhemska journalister till tystnad och hålla utländska journalister borta från Ogaden.

Osäkerhet ökar för dömda journalisterna
Meles död öppnar osäkerhetens dörr. Både för Etiopien som helhet och för de dömda journalisterna.

Det är förstås tänkbart att hans död leder till en mildare hantering i rättsväsendet. Att det politiska greppet släpper något och att det därmed blir enklare för Johan och Martin att få nåd.

Men det är tyvärr troligare att myndigheterna av rädsla för ökad instabilitet skärper säkerheten ytterligare. Att de ställer nådeansökningar på väntelistan tills det nya läget klarnat. Landet har flera väpnade gerillor på sitt territorium och flera, även regimkritiker, som jag träffade i Addis Abeba i januari talade om rädslan för att falla ned i samma kaos som Somalia eller Sudan.

Etiopienkännare talar i vilket fall om en period av ovisshet och maktkamp i Etiopien. Det som ofta blir fallet när Afrikas starka ledare dör. Det finns ingen given efterträdare till Meles. Alla viktiga frågor har avgjorts av honom. Presidenten, som formellt är den som beviljar nåd, har varit en galjonsfigur utan reell makt.

Sverige tycks också ha inriktat stora delar av sin tysta diplomati på att påverka Meles personligen.

Fast ingen utanför den innersta kretsen på UD vet förstås säkert. Det är ju själva poängen med tyst diplomati; att bara några få vet vilka åtgärder som vidtas.

Segdragen maktkamp hotar
För Johans och Martins skull kan vi bara hoppas att UD-tjänstemännen arbetat bredare i kontakterna med Etiopien. Att det finns en struktur under Meles Zenawi som ställer upp på hans löfte att kunna bevilja nåd för journalisterna, och att den processen inte avstannar, eller att en segdragen maktkamp nu utbryter i den etiopiska makteliten.

En sak är nog tyvärr alldeles säker; i spekulationerna har det ibland nämnts att Johan och Martin skulle bli fria i september – det verkar mindre sannolikt efter beskedet att Meles Zenawi gått bort.

Jesper Bengtsson, chefredaktör, OmVärlden