Markus Kallifatides och Anders Nordström

debatt Utan massiva offentliga investeringar kan EUs klimatstrategi inte förverkligas. Därför blir den översyn av EUs budgetregler som nu pågår också ett test av unionens vilja att ta de egna klimatmålen på allvar. Och för den svenska regeringen är det lite av sanningens minut, skriver Markus Kallifatides och Anders Nordström från Reformisterna.

EU måste få budgetregler ”som hänger ihop med de utmaningar vi står inför. Annars är risken stor att EU-kommissionen kommer att ägna nästa årtionde åt att hitta kreativa vägar att kringgå de egna reglerna”, förklarade Paolo Gentiloni, EU-kommissionär med ansvar för finanspolitik, redan i somras. Detta är inte ”trixarmentalitet” utan ansvarstagande.

När pandemin slog till upphävdes gällande restriktioner för underskott och statsskuld med den nödklausul som finns i EUs fördrag. Utan massivt statligt stöd fanns risken att EU-ekonomierna skulle rasa ner i ett svart hål. Redan före pandemin hade emellertid en översyn av regelverket, den så kallade Stabilitetspakten, påbörjats. I början av 2020 presenterade EU-kommissionen ett underlag som konstaterade att nuvarande regler gjorde det svårare att motverka lågkonjunkturer och hämmade offentliga investeringar.

Den första januari i år blev Frankrike EUs ordförandeland och en av dess prioriteringar är att påskynda reformeringen av Stabilitetspakten. Utgångspunkten är densamma som rader av politiker, ekonomer och tankesmedjor i Europa kommit fram till, det gamla regelverket är oförenligt med EUs Gröna Giv för klimatomställning, vilken kräver klimatneutralitet senast 2050.

Det franska EU-ordförandeskapet har lärt läxan från den misslyckade åtstramningspolitiken efter finanskrisen.

Men inte riktigt alla är med på reformer. Den svenska regeringen har hittills krävt det gamla europeiska regelverket åter. Den verkar inget ha lärt av EUs dans på bråddjupets rand åren efter finanskrisen eller hur det formar de politiska och ekonomiska förutsättningarna för Sverige.

Det franska EU-ordförandeskapet har lärt läxan från den misslyckade åtstramningspolitiken efter finanskrisen. Stärkta av de positiva effekter EUs stödpaket haft för såväl tillväxt som medborgarnas stöd för unionen vill de nu ta nästa steg. Tillsammans med Italiens premiärminister, förre ECB-chefen Mario Draghi, har president Emmanuel Macron presenterat några principer för en förändrad stabilitetspakt.

Den ena är att statsskulderna behöver stabiliseras, men att det ska ske genom tillväxt och inte genom sociala nedskärningar eller skattehöjningar som minskar efterfrågan. Eftersom statsskuld räknas som andel av BNP kan den i en växande ekonomi krympa även när offentliga budgetar visar mindre underskott.

Den andra är att regelverket måste stimulera investeringar i klimat och ny teknologi. ”Skuld som uppkommer för sådana investeringar, vilka utan tvekan kommer att gynna kommande generationers välfärd och långsiktig tillväxt, bör gynnas av de finanspolitiska reglerna”, skriver de båda. Därför behövs någon form av åtskillnad mellan sådana investeringar och utgifter för löpande offentlig verksamhet.

Det är klokt tänkt om EU vill växa, nå klimatmålen och behålla medborgarnas förtroende. De får också stöd från internationellt erkända ekonomer och institutioner som IMF och OECD. Vilket förklaras av att alla EU-länder idag kan låna på 10, 20 eller 30 år till negativa realräntor, låneräntan är lägre än inflationen. Då blir summan av alla räntor och amorteringar på lånen i fast penningvärde lägre än det ursprungliga lånebeloppet. Det blir med andra ord billigare att finansiera nödvändiga investeringar med lån än att med skatteinkomster spara ihop till dem.

För den svenska regeringen blir reformeringen av Stabilitetspakten ett viktigt vägskäl. Bidra till budgetregler som öppnar för klimatsatsningar, tillväxt och sysselsättning? Eller som en sista Don Quijote rida ut till försvar för en förlegad budgetortodoxi? Valet borde inte vara svårt.

 

Markus Kallifatides, ordförande S-föreningen Reformisterna

Anders Nordström, politiskt sakkunnig för EU-frågor i Statsrådsberedningen 1999-2006, medlem i Reformisterna