ledare Initiativet Reformisterna tar plats i ett idémässigt tomrum inom socialdemokratin. Det är en anledning till hopp så länge initiativet vidgar det politiskt möjliga, och inte blir ett stängt forum för maktkamp.

Våren 1970 intervjuades Ernst Wigforss i sitt hem i Vejbystrand. Wigforss hade då spelat en central roll i socialdemokratin sedan början av 1900-talet och var dess mest betydelsefulla idépolitiker. Efter att han lämnade finansministerposten 1949 blev han ett slags ideologisk inspiratör för flera generationer fram till sin bortgång 1977.

Den där intervjun fick en förnyad aktualitet när Daniel Suhonen presenterade den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Ernst Wigforss argumenterade nämligen just för behovet av en mer av självständig debatt inom den socialdemokratiska rörelsen:

»Just det faktum att man accepterar att bara några få enskilda personer sitter i regeringen och i LO:s styrelse får givetvis inte innebära att man blir auktoritetsbunden. Tvärtom krävs det att man utarbetar självständiga alternativ till ledningens förslag. Därför borde det egentligen inom varje organisation och parti finnas en organiserad opposition.«

Och ett alternativ presenterade onekligen Reformisterna. Det förtjänar att påpekas att Wigforssintervjun publicerades i en antologi – Inför 70-talet – jämlikhet och rättvisa – utgiven av en annan socialdemokratisk förening, nämligen Föreningen Socialistisk debatt inom Stockholms Arbetarekommun som arbetade för att »levandegöra och vidareutveckla den socialistiska ideologin«.

Socialdemokraterna har accepterat intern opposition också i organiserad form ­­– även om den väl inte alltid har uppmuntrats. Den här toleransen är en viktig förklaring till att socialdemokratin varit så framgångsrik. Inte sedan 1917 har partiet splittrats till skillnad från i exempelvis Norge och Danmark.

Stora partier har uppvisat större tolerans för intern opposition. Mindre partier tenderar att bli mer intoleranta mot oliktänkande. Bredden i den socialdemokratiska rörelsen har minskat under senare tid. Kanske är det också en viktig förklaring till dess nuvarande kris och försvagning.

Några partier har också symboliskt nog förflyttat sina partikanslier till riksdagen, däribland Socialdemokraterna.

Men socialdemokratin har varit en bred koalition och ett »catch all«-parti. Detta är den socialdemokratiska framgångskoden mer än något annat. 1970 rymde den socialdemokratiska rörelsen också flera maktcentra. Socialdemokraterna var ett av västvärldens största partier i termer av antalet medlemmar som andel av befolkningen. Folkrörelsenätverket var starkt och i hög grad s-präglat. Det fanns en maktbalans mellan det socialdemokratiska partiet, och riksdagsgruppen och regeringen.

Ett halvsekel senare är det socialdemokratiska partiet precis som andra partier i Sverige och i hela västvärlden betydligt svagare. Parallellt har makten förskjutits från »rörelsen« till regeringsapparaten och riksdagen. Några partier har också symboliskt nog förflyttat sina partikanslier till riksdagen, däribland Socialdemokraterna.

1970 var Socialdemokraterna på toppen av historiens våg. Den interna ofta radikala debatten drev på opinionsbildningen från »rätt håll«. 2019 är de socialdemokratiska positionerna inte lika uppenbara. Under ett par decennier har (ny)liberala idéer satt dagordningen. Och efter fyra år av minoritetsregering med begränsat manöverutrymme väntar nu ­­– ja vadå?

De rödgröna får år ett regera med en M-KD-budget och sedan med en januariöverenskommelse som Centern och Liberalerna i hög grad dikterat villkoren för.

Så nog finns det behov av andra perspektiv och en politisk debatt bortom dagens begränsade manöverutrymme. Än så länge har Socialdemokraterna inte presenterat något förhållningssätt eller någon strategi i denna nya politiska värld.

Reformisterna tar plats i detta socialdemokratiska tomrum. Det socialdemokratiska partiet måste kort sagt ha en egen analys och presentera politik oberoende av och på ett någorlunda självständigt sätt gentemot den rödgröna regeringens kompromisser med »liberalerna«.

I opposition måste progressiva partier framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ, och i regeringsställning vara sin egen bästa opposition. Det är inte helt enkelt. Men nödvändigt.

Möjligen finns ändå en skillnad mellan då och nu, som manar till en smula eftertanke. Socialistisk Debatts antologi från 1970-talet bestod av ganska breda och olikartade inspel i en pågående diskussion. Reformisterna presenterar ett klart och »sammanhållet program« som manar till anslutning.

Om Reformisterna vidgar det politiskt möjliga är allt gott. Men om initiativet förvandlas till en trampolin för intern maktkamp där fokus hamnar på att hitta vänner och identifiera fiender lär utrymmet för progressiv politik i det långa loppet att krympa. Ännu mer.