debatt Sverige har misslyckats med integrationen sedan lång tid tillbaka. Vi behöver kunna validera invandrade akademikers utbildning, satsa på språkinlärning och göra yrkesutbildning till ett förstahandsval, skriver Vivek Noel Munigala, riksdagskandidat för Moderaterna.
Har vi gett upp på integrationen? Jag tror att det, mer än något annat, är den frågan svensk politik måste svara på nu. Redan för minst två decennier sedan misslyckades Sverige med integrationen. Då såg vi kvalificerade människor, chefer och personer med doktorsexamen arbeta som parkeringsvakter.
Problemet finns kvar: i dag har elva procent av utrikes födda i så kallade enkla jobb en forskarutbildning eller lång högskoleutbildning, mot tre procent bland Sverigefödda. Så vad behöver göras — och håller de förslag som nu diskuteras?
Aktivitetskrav är bra, återvandringsbidrag och tvångsblandning fel väg. Men dagens förslag behandlar invandring som en homogen fråga — det är grundproblemet. Vi måste lära oss skilja på människors förutsättningar, redan dag ett i Sverige.
Två verkligheter, två lösningar
Den som saknar formell utbildning från hemlandet ska snabbt in i enkla jobb — men på arbetsplatser där man medvetet blandar människor, så att ingen fastnar bland enbart sitt eget modersmål. Målet är inte i första hand att hitta ett jobb, utan att lära sig språket genom det.
Den som är kvalificerad — har utbildning och arbetslivserfarenhet från hemlandet — är den grupp Sverige i dag förlorar mest på. Alltför många hamnar i onödiga utbildningskrav i stället för att få sin kompetens erkänd. Saco uppskattar att det kostar 310 000 kronor att validera en invandrad akademikers utbildning — mot 2,45 miljoner för att utbilda motsvarande kompetens från grunden. En separat funktion för snabb validering skulle göra enorm skillnad.
Forskningen visar att det i dag kan ta upp till åtta år att etablera sig på svensk arbetsmarknad — orimligt, när tre år är ett rimligare mål om vi vågar bygga systemet för det.
Språket kan inte vänta
Den som flyttar hit med en partner ska mötas av ett tydligt mål: två arbetstagare per familj, inte en — så överlever svensk välfärd, och så förblir Sverige ett av världens mest jämställda länder med en enorm kvinnlig arbetskraft. Sambandet är tydligt: ju bättre svenska, desto mindre risk att fastna under sin kompetensnivå — 36 procent av dem med goda språkkunskaper är överkvalificerade, mot 54 procent bland dem med sämre. Just därför är tiden att investera i språket nu, inte sedan.
Jag vet det på egen kropp. Som internationell student, mitt i arbetet med min uppsats i statsvetenskap, insåg jag plötsligt att jag hade prioriterat bort svenskan alldeles för länge. Det ledde till en stress jag sent glömmer, när deadline för att ansöka om förlängt uppehållstillstånd närmade sig samtidigt som uppsatsen skulle bli klar. Hade jag fått hela bilden dag ett hade jag sluppit den pressen.
Förbättra matchningen
Genom mitt tidigare arbete på Arbetsförmedlingen såg jag paradoxen: samtidigt som hundratusentals står utan jobb uppger sju av tio företag att de saknar rätt kompetens. Matchningsuppdraget måste bli vassare, yrkesutbildning förstahandsval snarare än reservlösning, och fler arbetsgivare våga anställa genom enklare regelverk, praktik och lärlingsanställningar. Det ska alltid löna sig mer att arbeta än att stå utanför.
Sverige har inte råd att låta en enda person — ung, nyanländ eller kvalificerad — bli kvar i väntan. Så länge det finns ett inflöde av människor till Sverige behöver vi en integrationspolitik — men en som kombinerar krav med vägledning, inte den gamla politiken byggd på godtycke och frivillighet. Det är bra för Sverige, och för varje människa som äntligen får sitt första riktiga jobb.
Vivek Noel Munigala, riksdagskandidat för Moderaterna, Stockholms län, tidigare anställd på Arbetsförmedlingen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
