krönikan För Annie Lööf är ägande en glasklar och endimensionell fråga. Men äganderätten är ett mer omtvistat fenomen än hon och många med henne tycks inse, skriver German Bender.
Flyget hade just nått marschhöjd och skylten för säkerhetsbälten slocknade. När jag ställde mig upp för att plocka ner min dator lutade mannen framför mig omedelbart sitt säte bakåt så långt som möjligt. Det skulle bli omöjligt för mig att fälla ner mitt bord. Där rök min chans att jobba på flyget.
Situationen är nog välbekant för de flesta.
Vem hade rätt? Mannen som ville luta sig tillbaka, eller jag som ville ha plats att fälla ned mitt bord och kanske sträcka på benen?
Svaret är: bägge två. Både jag och bakåtlutaren hade anspråk som var legitima på olika sätt. Och eftersom flygbolaget inte tar ansvar för att klarlägga ägandet eller avgöra tvister, uppstår intressekonflikter.
Både bakåtlutaren och jag hade betalat för utrymmet, men bara en av oss kunde använda det. Vi, och miljontals andra passagerare, hade helt enkelt blivit blåsta av vårt flygbolag, som sålt samma produkt två gånger och lämnat det upp till oss passagerare att lösa eventuella konflikter.
Utrymmet mellan ryggen på en flygplansstol och passageraren bakom är ett oreglerat territorium där äganderätten är djupt omtvistad.
Detsamma gäller vinstuttag i välfärden. Skolföretagen har sina anspråk, men det har också skattebetalarna.
Att avfärda medborgarnas legitima synpunkter på hur den skattefinansierade välfärden ska bedrivas med att de utgör inskränkningar av ”äganderätten”, som Annie Lööf och välfärdslobbyn ofta gör, tyder på en i bästa fall grund och naiv, i värsta fall cynisk och auktoritär, uppfattning om vad ägande innebär.
För Annie Lööf är ägande en glasklar och endimensionell fråga. Men äganderätten är ett mer omtvistat fenomen än hon och många med henne tycks inse.
Eller, för att använda ett modernt begrepp: ägande är en social konstruktion.
Exemplet med flygplansstolen är ett av många i boken Mine! How the Hidden Rules of Ownership Control Our Lives, som kom ut tidigare i år och som författarna själva kallar “The Freakonomics of Ownership”.
I boken identifierar de amerikanska juridikprofessorerna Michael Heller och James Salzman sex olika principer, eller berättelser, som de menar används för att motivera ägande i alla kulturer och situationer: besittning (jag äger det jag lagt beslag på),
anknytning (jag äger det eftersom det är förknippat med mig),
först-i-tur (jag äger det för att jag tog det först),
självägande (jag äger rätten till min egen kropp),
arbete (jag äger frukten av mitt arbete) och
familj (jag äger det eftersom det finns i min släkt).
Denna till synes enkla insikt – att konkurrens måste konstrueras – lyser med sin frånvaro i den politiska debatten.
Konflikter kring ägande handlar alltid om att två eller fler av de här principerna står emot varandra. På något sätt behöver dessa principer vägas mot varandra för att ett beslut om enskilt eller delat ägandeskap ska kunna fattas. Men det centrala här är att beslutet alltså inte är av naturen givet, utan ett uttryck för ideologiska ställningstaganden.
För att citera Heller och Salzman: ”Ägande handlar om vem som får vad och varför. Bokens centrala idé är att vad folk anser som ’sitt’ inte är orubbligt eller naturligt. Det är alltid ett val och kan alltid ifrågasättas.”
Eller, mer pregnant: “Ownership is always up for grabs”.
Någon borde förklara det för Annie Lööf.
Detsamma gäller nämligen ett annat av hennes (och samtidens) favoritbegrepp: konkurrens.
I den nyutkomna svenska forskningsantologin Competition: What it is and why it happens definieras konkurrens som en social konstruktion och inte något av naturen givet.
Precis som ägande.
Konkurrens uppstår inte av sig självt, utan måste organiseras, visar forskarna i en rad studier. Som all organisering kräver konkurrens beslut. Beroende på dessa beslut och andra omständigheter kan konkurrensen se ut på olika sätt och leda till olika resultat.
Denna till synes enkla insikt – att konkurrens måste konstrueras och inte är ett naturligt fenomen med självklara effekter – lyser med sin frånvaro i den politiska debatten. Snarare framställs konkurrensen ofta som ett universalmedel och dessutom lätt att åstadkomma genom så kallad ”avreglering” (vad det nu innebär).
Forskarna i antologin stödjer sin argumentation med studier av olika försök att skapa konkurrens inom skolan, universitetsvärlden, idrotten, avfallshantering och bland multinationella företag.
En viktig slutsats är att konkurrens inte alltid leder till avsedda resultat och ibland inte uppstår överhuvudtaget – trots att beslutsfattare uttryckligen vill det. Konkurrens kostar ofta pengar, tar tid att åstadkomma och måste dessutom underhållas, bevakas och korrigeras. Dessutom är konkurrensmekanismer ofta svåra att rulla tillbaka när de väl fått genomslag – oavsett utfallet.
Det är smärtsamt att konstatera hur annorlunda flera av de senaste 20–30 årens avgörande samhällsreformer hade sett ut om de baserats på all denna kunskap.
En annan poäng som forskarna för fram i boken är att konkurrens inte bör förväxlas med marknader, vilket ofta sker i samhällsdebatten. Konkurrens kan uppstå på många områden som inte är – och inte bör vara – marknader.
Huruvida detta är positivt eller ej är en djupt politisk fråga, trots att den ofta kläs i en vetenskaplig eller teknokratisk språkdräkt. Det räcker alltså inte med att utvärdera eller undersöka konkurrensens förekomst, ursprung, funktionssätt och konsekvenser med vetenskapliga metoder. Vi behöver en samhällsdebatt som bygger på en insikt om att konkurrens är ett social konstruerat fenomen där olika människor har legitima – och ofta oförenliga – ståndpunkter.
Precis som när det gäller ägande. Någon måste sätta regler och fatta beslut för att skapa konkurrens. Och för övrigt kretsar konkurrens ofta kring just ägande och nyttjanderätt.
Vill vi ha konkurrens på ett område? Vilka ska i så fall konkurrera – och om vad? Vill vi ha ägande? På vilka grunder och under vilka förutsättningar?
Allt detta är ”up for grabs”, som de knappast vänsterlutande juridikprofessorerna Heller och Salzman ständigt upprepar i sin bok.
I själva verket är Annie Lööf och andra företrädare för kapitalstarka intressen förstås fullt medvetna om detta. Det är därför de försöker undvika och i vissa fall förbjuda diskussioner om hur konkurrens och ägande ska regleras.
Man skulle rentav kunna säga att de försöker reglera bort reglering av konkurrens och ägande.
Ett tydligt exempel är januariavtalets nionde punkt: ”Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden”.
Den sortens tankeförbud är inte bara skadliga för själva sakfrågorna, utan för partiernas demokratiska funktion som företrädare av sina väljares intressen.
Men nu är januariavtalet kasserat och frågorna om ägande, konkurrens och vinster i välfärden är up for grabs.
Som de ska vara.
Någon bör berätta det för Stefan Löfvens efterträdare.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
