ledare Sammantaget konsumerar vi långt mer än vad som är hållbart. Samtidigt finns de som inte har råd att köpa vad de behöver. Att enas om vad som är en rimlig nivå av konsumtion är svårt. Icke desto mindre måste det till strukturella åtgärder för att nå dit.

Black Friday har etablerat sig som ett tillfälle att både göra kap och att kritisera masskonsumtionen. Och, sedan några år, också som ett tillfälle att problematisera den klassblinda konsumtionskritiken.

Vi använder våra kläder i snitt sju till åtta gånger. Det visar en ny rapport från Europeiska miljöbyrån. Vi lägger ungefär lika mycket pengar på kläder som tidigare, men i kraft av sänkta priser får vi betydligt mer textilier för pengarna.

De 186 000 barn som, enligt Rädda Barnens senaste rapport på temat, lever i ekonomisk utsatthet känner nog inte igen sig. Patrik Lundberg skriver dräpande om Naturskyddsföreningens uppmaning att säga nej till Black Friday och istället ”laga grejer, köpa second hand, och konsumera med eftertanke”: ”Laga grejer? Gissa om fattiga lagar grejer. Utan mammas symaskin hade jag fått gå till skolan i trasiga kläder.”

Och ingen inbillar sig väl att det är bättre för miljön att handla för fullpris än för reapris.

Vi är många som stirrar in i våra garderober idag. Vissa hittar travar av plagg de knappt använt.

Det måste vara själva definitionenav ett ohållbart samhälle: att vissa inte har råd att köpa det de behöver samtidigt som svenskarnas konsumtion ger upphov till växthusgasutsläpp som är nio (9) gånger högre än vad som är förenligt med att nå 1,5 graders-målet.

Att enskilda individer gör vad de kan för att minska sin klimatpåverkan och leva mer hållbart kan omöjligen vara något dåligt. Men utan förändringar på den ekonomiska strukturnivån kommer vi aldrig lyckas.

I dagens kapitalism är det de stora handelsföretagen som specificerar för industriföretagen vilka egenskaper och vilket pris en vara ska ha. Och industriföretagen ställer sedan krav på sina leverantörer. Trots att kunnandet att tillverka produkter som håller längre, går att laga och kan uppdateras finns, prioriteras insatser som sänker kostnaden.

Sveriges Radio visade nyligen i serien Prylarnas pris att verkligheten bakom fina ord om hållbarhet ofta är allt annat än hållbar.

Producenter och återförsäljare måste tvingas ta ett större ansvar för sina produkter även efter att garantitiden gått ut. De måste få ekonomiska incitament att tillverka och sälja prylar med lång livslängd.

Men frågan måste också ställas om vad ett växande välstånd ska användas till. Trots att den är svår. Mer privat konsumtion eller bättre gemensam välfärd? Stärkt köpkraft eller ökad fritid? Annars är våra möjligheter att politiskt påverka utsläpp som sker utomlands som ett resultat av svensk konsumtion högst begränsade.

Frågan är svår eftersom välståndet är så ojämlikt fördelat. Vissa lever i överflöd och konsumerar alldeles uppenbarligen mer än de behöver. Andra tvingas avstå från inköp alla skulle betrakta som legitima. Än svårare blir det av att vi aldrig kommer kunna enas om vad som är en lagom nivå av konsumtion, vad som är behov och vad som är onödig lyx.

Men i en ny studie på unga vuxna ökade välmåendet och minskade den psykiska ohälsan hos dem som av miljöskäl valde att konsumera mindre. De som däremot valde att handla mer miljövänliga produkter blev inte lyckligare.

I Kommunal – ett fackförbund vars medlemmar inte är kända för sina höga löner – har andelen medlemmar som är villiga att avstå kommande löneökningar för en arbetstidsförkortning ökat från 21 procent år 2005 till 39 procent 2018. Och Handels visade nyligen att en timmes ökad arbetstid för en deltidsanställd i butik – inte heller de är på något sätt högavlönade – ger mer pengar än den årliga löneökningen för en heltidsanställd. En arbetsvecka på 35 timmar skulle för många innebära en ökning av både arbetstiden och inkomsten.

Vi är många som stirrar in i våra garderober idag. Vissa hittar travar av plagg de knappt använt. Andra ser hålen där barnens vinterkängor borde stå. Oavsett vilket kan det vara lätt att känna sig uppgiven inför utsikterna att genom antingen individuella köpbojkotter eller jakt efter reaklipp hitta ett hållbart sätt att leva.