I sin nya bok förklarar Bernie Sanders varför det är okej att vara arg på kapitalismen och hur USA skulle kunna bli ett bättre land. Idealet är Skandinavien, rapporterar German Bender från USA.
Bernie Sanders är förbannad.
Hela hans uppenbarelse utstrålar vrede och kampvilja. Vid ett besök på den anrika studentföreningen Oxford Union för en dryg månad sedan ställde han sig gång på gång upp från den röda skinnfåtöljen när han skulle svara på frågor. Som om han ville visa att det är omöjligt att kämpa mot orättvisor sittande i en bekväm fåtölj.
Bernie Sanders är heligt förbannad. Och det är ok.
Åtminstone om man ska tro titeln på hans nya bok, ”It’s OK to Be Angry About Capitalism”, som hade kunnat ligga till grund för en tredje presidentvalskampanj efter de två tidigare försöken 2016 och 2020.
Men så kommer det inte att bli. Nyligen meddelade senator Sanders att han inte kandiderar president i valet 2024, utan ställer sig bakom Joe Biden. Risken är för stor att han annars splittrar demokraternas väljarbas och ökar risken för en republikansk president – i värsta fall Donald Trump.
Just den utveckling som tryckt ner miljontals amerikaner i fattigdom har lyft hans karriär och gjort honom till en av USA:s mest kända politiker
Det innebär inte att han är nöjd med den nuvarande presidenten, även om Wall Street Journal har kallat Joe Biden en Bernie Sanders i fårakläder. Sanders själv tycker att den lågmälde ”Union Joe” hittills har varit bättre än han väntat sig, men vi kan nog lita på att han avtvingat presidenten ett och annat löfte för att avstå från att omsätta sin nya bok i en Sanders 2024-kampanj.
Kanske har hans hjärtproblem och ålder också tagit ut sin rätt. Att Sanders orkar vara arg trots sina 81 år och sin 50-åriga politiska karriär är en bedrift i sig. Ända sedan han växte upp i ett arbetarhem i Brooklyn på 1940-talet har han kämpat mot den amerikanska kapitalismens orättvisor.
Ofta ensam och i stark motvind. Besegrad, gång på gång.
Och inte bara av politiska motståndare, utan av sin huvudmotståndare: den amerikanska kapitalismen.
Som han skriver i boken: ”Ju äldre jag blir, desto argare blir jag på det uber-kapitalistiska systemet vi lever under och desto mer vill jag se genomgripande förändring i vårt land”.
Bemöts som rabiat kommunist
Det paradoxala är att just den utveckling som tryckt ner miljontals amerikaner i fattigdom har lyft Bernie Sanders karriär och gjort honom till en av USA:s mest kända politiker.
I takt med att inkomstklyftorna ökat och fackföreningarna försvagats och populismen gjort comeback, och det mesta i USA har gått i rakt motsatt riktning mot det Sanders kämpat för i hela sitt liv, har han själv blivit alltmer populär. Inte minst bland unga amerikaner, som är mer positiva till socialism än till kapitalism.
Med one-liners som ”Miljardärer borde inte existera” och ”USA har den bästa demokratin som kan köpas för pengar”, har Bernie blivit en idol för unga progressiva amerikaner.
Sanders verklighetsbild har blivit alltmer accepterad, men det innebär inte att hans kritiska syn på den amerikanska kapitalismen är allmänt vedertagen. I konservativa medier bemöts han hånfullt och utmålas mer eller mindre som en rabiat kommunist.
Trots att han står ungefär lika långt till vänster som en europeisk socialdemokrat.
Ändå har till och med intellektuella europeiska liberaler svårt att begripa vad Sanders och hans miljontals sympatisörer är upprörda över. The Economist hade nyligen ett temanummer med den trånande rubriken ”USA:s ekonomiska överprestation är ett under att beskåda”. Landet går ”från styrka till styrka”, bedyrade tidskriften.
Om The Economist hade frågat Sanders om hans syn på saken skulle han ha bläddrat i sin bok och svarat att en amerikansk vd tjänade 20 gånger mer än den genomsnittlige arbetaren på 1950-talet, 42 gånger mer på 1980-talet, 120 gånger mer år 2000, och 400 gånger mer i dag.
Jag har slagits av hur det amerikanska samhället verkar avsiktligt riggat för att göra livet svårt för folk
Han skulle ha svarat att den genomsnittlige arbetaren i USA tjänar 44 dollar mindre i veckan, justerat för inflation, än i början av 1970-talet.
Han skulle ha svarat att 1 procent av landets invånare äger 90 procent av landets tillgångar.
Han skulle ha svarat att Jeff Bezos, Bill Gates och Warren Buffett tillsammans var lika rika som 167 miljoner amerikaner (hälften av befolkningen). Och det var före pandemin – sedan dess har miljardärstrion blivit ännu rikare.
Frågan är vad som är mest chockerande – de amerikanska inkomstklyftorna eller att en stor andel av befolkningen och även sansade mittenliberaler ser det som vänsterextremism att vilja minska dem.
Jag har tillbringat vintern och våren i USA och slagits av hur det amerikanska samhället verkar avsiktligt riggat för att göra livet svårt för folk. Det är tufft att leva i USA. För tiotals miljoner människor är stressnivån, utsattheten och riskerna konstanta och närmast omänskliga.
Mat och boende är väl så dyrt som i Sverige, och inkomstskatten inte mycket lägre (även om variationerna inom landet är stora). Samtidigt är lönerna ofta lägre, särskilt för låginkomsttagare. Läkarvård och mediciner är utom räckhåll för miljontals människor utan privat sjukförsäkring. Att vara inlagd på sjukhus i tre dagar kan enligt regeringens egen hemsida kosta omkring 300 000 kronor. Att få cancervård kostar flera miljoner. Bryta benet: 75 000 kronor.
En förskoleplats för en vanlig medelklassfamilj kan kosta 15-20 000 kronor i månaden eller mer. Sedan år 2020 har nyblivna föräldrar på arbetsplatser med minst 50 anställda rätt till 12 veckors obetald föräldraledighet. Upprepar: obetald. Anställda på mindre arbetsplatser har inte rätt till föräldraledighet överhuvudtaget (USA är det enda OECD-landet där anställda inte har rätt till betald föräldraledighet).
Systemet förstör miljön
Till och med välbeställda akademiker bär på en konstant gnagande oro för vad som skulle hända om de blev sjuka, hur de ska kunna försörja sig när de blir gamla, om deras barn kommer ha råd med bostad och högskoleutbildning.
Som Sanders skriver med undertryckt vrede i sin bok: ”Det amerikanska ekonomiska systemet, med sina giriga storföretag och sin koncentration av makt och ägande, förstör allt som står i vägen för vinstjakten. Det förstör miljön. Det förstör vår hälsa. Det förstör vår demokrati.”
Märk väl: det är inte kapitalismen som sådan han är emot, utan den oligarkiska och socialkonservativa rovkapitalism som utvecklats i USA.
För att hitta inspiration blickar Sanders österut, till Skandinavien, som han beundrar djupt. Vi som lever här kan tycka att han är lite väl blåögd när han skriver om Norge, Sverige och Danmark, men helt ute och cyklar är han inte.
Han lovprisar våra förskolor, vår gratis högre utbildning, vår sjuk- och föräldraförsäkring, den offentliga vården som alla har rätt till, våra höga lägstalöner, våra starka fackföreningar och arbetsgivare som respekterar anställdas rätt att organisera sig fackligt.
Här är det på sin plats att understryka att orättvisor och klyftor givetvis finns även i Sverige, de har vuxit och måste bekämpas. Men de är trots allt av en helt annan storleksordning än i USA.
Och Sanders är medveten om att även de skandinaviska ekonomierna är kapitalistiska. Men vår kapitalism är i hans ögon mer human än den amerikanska.
För den som läser hans bok är det svårt att inte hålla med honom, men det ska sannerligen sägas att boken inte är någon vidare läsupplevelse. Siffror och resonemang upprepas och hamras in. Dispositionen är rörig.
I ett kapitel kokar Sanders ner sitt program till fyra punkter: full sysselsättning, starka fackföreningar, arbetarägda företag och löntagarrepresentation i bolagsstyrelser, samt reformer som gör att löntagare får sin andel av värdet som skapas av ny teknik.
I ett annat utvecklar han 21 punkter som måste ingå i vad han kallar ”verklig politik”, alltså inte det politiska spel som Sanders menar att massmedierna ägnar sig åt för att distrahera väljarna.
Men trots – eller kanske tack vare – rörigheten och upprepningarna, lyckas boken förmedla Bernies passionerade övertygelse. Den som fått så många att sluta upp bakom honom. Sidorna vibrerar av ilska.
”Det är moraliskt fel att så få har så mycket, när så många har så lite.”
”Vi behöver ekonomisk demokrati lika mycket som vi behöver politisk demokrati.”
”Är det verkligen för mycket, att i början av 2000-talet, i världens rikaste land, börja skapa en ekonomi där människor faktiskt har lite makt över vad de gör fyrtio timmar eller mer i veckan?”
Nej, det är inte för mycket begärt. Snarare är det ganska modesta målsättningar, men lika visionära i dagens USA som de var i Sverige för hundra år sedan.
Så länge de inte är uppnådda kommer Bernie Sanders att fortsätta vara arg.
German Bender, utredningschef på Arena Idé och gästforskare vid Harvard University
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
