Replik UI:s ledning har inte stått emot drevet från radikaliserade exilgrupper, istället har man skuldbelagt sin oberoende expert för att ha provocerat dessa. Det skriver Jenny Andersson i ett svar på Kiarash Kiani och Parasto Rosencrantz debattartikel.
Kiani och Rosencrantz menar att den utredning som publicerats av Utrikespolitiska institutet kring frågan om Rouzbeh Parsi är en del av en iransk påverkansoperation visar att Parsi ”verkar på UI i den iranska regimens intressen”. Det är en formulering som inte finns i utredningen men som däremot ligger nära den uppfattning TV4:s ansvarige utgivare gav uttryck för när hon i förra veckans ”Medierna” menade att det faktum att UI:s utredning friat Parsi från påverkansanklagelsen var ”semantik”. Såväl TV4 som skribenterna i Dagens Arena menar att Parsi påverkat det offentliga samtalet genom att “entydigt vara en röst för regimen i Iran”.
Väsentliga fakta berörs inte
Detta kan man inte hämta stöd för i UI:s utredning, för utredningen har inte gjort någon medieanalys. En sådan har Kiani och Rosencrantz inte heller gjort. Istället för medieanalys har utredarna – en före detta diplomat och en brottmålsadvokat – baserat sig på intervjuer med ett antal personer, bland dem många exiliranier i Sverige, utifrån hur dessa tolkar Parsi. Vad som sagts i dessa intervjuer framgår inte, för där har utredarna cherrypickat vad som passar dem och inte brytt sig om vare sig källkritik eller redovisning.
Andra väsentliga fakta berörs inte. Exempelvis det faktum att Parsis vittnesmål för åklagaren i rättegången mot Hamid Noury var anledningen till det första drevet mot honom från mujahedin, eller att han efter ett seminarium på Medelhavsmuseet blev dödshotad av monarkister som drömmer om Pahlavidynastins återkomst. Det står var och en fritt att läsa utredningen som fan läser bibeln. Men det går inte att försvara sig mot en anklagelse som lyder ”Parsi verkar på UI i den iranska regimens intressen” när belackarna anser att det inte spelar någon roll om påståendet är sant eller falskt.
Rubbat förtroende
Det hjälper inte att vittna i den enda rättegång som hållits i världen mot en av den iranska regimens bödlar, det hjälper inte att producera analyser av graden av repression i Iran, och det hjälper inte heller att i flera månader bli utredd och därefter rentvådd. Ett begrepp som i sig är missvisande eftersom det är Säpo och varken UI, TV4, eller för den delen juristerna Kiani och Rosencrantz som utreder anklagelser om påverkansoperation. Det som är mest anmärkningsvärt i hela denna historia är att de som anklagar, i motsats till rättsväsendet, inte känner sig tvungna att presentera bevis. Det gör inte heller Kiani och Rosencrantz, och det de påstår framkommer i utredningen står inte där.
Jag är enig med debattörerna i en sak: UI har brustit, och på sätt som har allvarliga konsekvenser för svensk demokrati, utrikespolitik och akademisk frihet. Det är inte UI:s uppgift att göra diasporagrupper nöjda eller att producera analyser som passar SD och Bulletin. UI:s ledning har inte stått emot drevet från radikaliserade exilgrupper, istället har man skuldbelagt sin oberoende expert för att ha provocerat dessa. En forskningsorganisation som förklarar att den akademiska friheten inte gäller om kunskapen gör folk arga (detta står faktiskt i utredningen) har fått något fundamentalt om bakfoten.
Mitt personliga förtroende är rubbat för fler än Hallgren (UI:s direktör, reds anm). Tre socialdemokratiska riksdagsledamöter ansåg att deras magkänsla sade att Parsi var regimagent. Jesper Bengtsson som är Dagens Arenas redaktör har skrivit en memoarbok tillsammans med Ardalan Shekarabi, en av de första som 2022 på X kom med anklagelsen att Parsi gick i regimens ledband.
Konspirationsteoretiskt
Anklagelsen om att vara regimagent har den klassiska konspirationsteorins struktur. Jag har haft anledning att tänka på min forskarkollega Fariba Abdelkah, fransk-iransk antropolog som suttit fyra år i Evin fängelset, när hon skriver i sin fängelsedagbok att tiden efter fängelset var värre än cellen för exiliranier kastar anklagelsen ”regimagent” till och med på dem som regimen fängslat.
De personliga konsekvenserna för dem som blir utsatta för denna anklagelse är enorma. Och det blir tyst, i vårt offentliga samtal och i vår utrikespolitik.
Ironiskt nog kan man på Dagens Arena hitta denna text av Parsi. Proiransk?
“Iran har en korrupt elit som inte inser att de inte lever i det samhälle de började bygga upp på 80-talet efter revolutionen. Det samhället har aldrig funnits och finns inte idag. Allt flera struntar i vad staten säger om moral och religion, men staten slår dövörat till. Diskrepansen mellan samhället de vill att människor ska anpassa sig till och det verkliga samhället blir bara större, säger Rouzbeh Parsi.”
Jenny Andersson, Professor i idéhistoria vid Uppsala Universitet, aktiv i S-föreningen Reformisterna och gift med Rouzbeh Parsi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
