Demoniseringen av invandrare och migranter är en bärande del av hans politiska projekt.
Donald Trump har skickat nationalgardet till Los Angeles i Kalifornien, för att säkerställa ”lag och ordning” efter demonstrationerna mot deportationerna av papperslösa, som kommit med våldsamheter och konfrontationer. Konflikten passar Trump som hand i handske. Den rör ju det ”liberala” och av Demokraterna dominerade Kalifornien. Delstaten är i mångt och mycket antitesen till allt Trump står för: mångfald och tolerans, inte minst mot papperslösa arbetare som håller den kaliforniska ekonomin i gång.
Bakgrunden är att Trump gett migrationsmyndigheten ICE order om att slå till mot papperslösa i just Los Angeles, för att fängsla och deportera dem som saknar pass, visum eller uppehållstillstånd. Det har skett på arbetsplatser och offentliga ställen. Allt detta är inte något nytt i USA:s historia eller för den delen i andra länder. Men med Trump kommer nu en upptrappning. Demoniseringen av invandrare och migranter är en bärande del av hans politiska projekt. Migranter ska deporteras i stor skala. Tidigare amnestier tillhör nu historien. Detta är en sak.
En annan sak är att detta är en konflikt som kan gynna Trump, och som han vill ha och därför vill understödja. Bakom detta ligger strategiska politiska vägval. Trump vill visa handlingskraft och sätta bilden av att vänsterdemonstranter är våldsamma, opålitliga och laglösa. Att hans egna anhängare, påhejade av honom själv, genomförde en historisk attack mot Kapitolium i Washington och landets ledande politiker i januari 2021 glöms liksom bort. Denna demokratiska institution vandaliserades ju och flera personer miste livet. Alla som dömdes för detta har förresten benådats av Trump.
Nu har vi en högerradikal president som vill göra upp med den tolerans mot papperslösa som i praktiken existerat i Kalifornien
Men här finns också ett större strategiskt mönster. Donald Trump har valt att via många presidentdekret driva igenom sin politiska agenda. Han väljer däremot inte att processa ny lagstiftning i Kongressen. Den exekutiva makten, det vill säga presidentmakten, har alltså flyttat fram sina positioner. Dessutom har Republikanerna och Demokraterna bytt roller i synen på delstaternas självstyre och de federala myndigheternas rätt att gripa in i deras ”inre angelägenheter”. Demokratiska presidenter tvingade fram en nedmontering av rassegrationen i Södern på 1960-talet. Medan Republikanerna och högern motsatte sig federationens inblandning, eftersom de menade att delstaterna skulle råda däröver själva.
Nu har vi en högerradikal president som vill göra upp med den tolerans mot papperslösa som i praktiken existerat i Kalifornien. Vad som är konstitutionellt rätt och rimligt kan alltid diskuteras. I amerikansk idéhistoria finns en inbyggd spänning mellan delstaternas suveränitet och federationens demokratiska auktoritet. Men att som i det här fallet skicka Nationalgardet till en delstat mot delstatens vilja är ovanligt. Demokraten Lyndon B Johnson gjorde det 1965 för att garantera svartas rättigheter som hotades av vita demonstranter. Nu gör Trump det för att möta demonstrationerna mot deportationer av migranter. Demokraternas guvernör i Kalifornien protesterar.
Trump vill gärna trappa upp dessa konflikter, och våldet gynnar hela hans projekt och motiverar allt han vill driva igenom. Våld och oro har historiskt sett ofta gynnat högern och missgynnat radikala och progressiva krafter. Ett exempel är just USA 1968, som jag skrivit om i ett annat sammanhang.
1968 var ett radikalt år i många delar av världen. Några trodde väl att revolutionen stod för dörren och agerade utifrån den tron och förhoppningen. Det var också många stora konflikter inte minst i USA, och många protester slutade i våldsamheter med vandalisering, bränder och konfrontationer med polisen. Som i fråga om demonstrationerna mot Vietnamkriget, en synnerligen laddad fråga de där åren. Efter mordet på Martin Luther King blev det förståeligt nog omfattande protester. Men städer sattes i brand och många dog under protesterna. Även Demokraternas konvent hösten 68 lamslogs av omfattande protester och hårda konfrontationer mellan demonstranter och poliser. Till saken hör också att polisen många gånger gjorde sitt bästa för att förvärra situationen, och i vissa fall var oproportionellt brutala. En sak är säker: våldet missgynnade Demokraterna. På andra kanten gjorde Republikanernas kandidat Richard Nixon ”lag och ordning” till ett genomgående tema. Han appellerade till den så kallade ”tysta majoriteten” som inte gick i demonstrationer, utan skötte sitt jobb och tyckte att demonstranterna var mer eller mindre bortskämda studenter.
Och ja, Nixon vann valet. Det går inte att bortse från att den här logiken är giltig även i dag. Så när Donald Trump nu eskalerar konflikterna genom att kalla in nationalgardet försöker han helt enkelt utnyttja den för egen politisk vinning. Sakfrågan är en sak. Alla i den ”tysta majoriteten” kanske inte gillar deportationer. Men många ogillar demonstrationer, i varje fall om de leder till våld. Det blir bilden av våldet snarare än sakfrågan som sätter bilden för stora delar av befolkningen. Demonstranterna blir problemet. Trump har alltså ett intresse av att den har typen av konflikter hålls vid liv, och han kommer säkert att göra allt för att de fortsätter och sprids till andra städer och delstater. Så mycket och länge han vinner på det.
Våldet är den auktoritära högerns bästa vän, och har alltid varit just det. Allt detta kan mycket väl bana väg för att Trump kan kandidera till en tredje mandatperiod, om nu den lagliga processen tillåter det. Vi ska i varje fall inte utesluta det. I så fall är det inte omöjligt att han vinner igen, det är kanske till och med högst sannolikt. Bara att återkomma efter fyra år i opposition är en politisk prestation. Det är nu tio år sedan Donald Trump annonserade att han kandiderade till presidentposten. Republikanerna är ett Trump-parti långt från Reagans och Bushs gamla liberalkonservativa höger. Och USA förändras nu i rask takt. Oron för att landet utvecklas i auktoritär riktning är högst rimlig. Det finns många oroande tecken. Trumps attacker mot misshagliga universitet ekar från andra auktoritära styren.
Kanske kan vi här i Sverige lära oss något av allt detta? Den globala rättviserörelsen Attac dog efter de våldsamma kravallerna i Göteborg 2001. Vi har på sistone sett exempel på att demonstranter kastar ägg och tomater i Sveriges riksdag och gör manifestationer vid enskilda politikers boenden. Historien visar entydigt vem som vinner och vem som förlorar på det politiska våldet. Den som inte lär sig av historien riskerar att upprepa den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
