För tio år sedan hade den journalistiska frågan till ansvariga politiker varit ”Och vad ska ni göra åt att klyftorna ökar?”
En av de stora morgontidningarna hade nyligen en serie artiklar om inkomstskillnaderna i staden där jag bor. Jag har för första gången två veckors sammanhängande semester och läser artikeln högt när vi äter frukost. Föga förvånande har skillnaderna ökat.
Klyftorna mellan de som har mest och de som knappt har något alls blir större för varje år som går. Så blir det såklart om man sänker skatten mest för de som har mest. Om man använder skattepengar till att driva privata skolföretag i konkurs. Om man utförsäkrar människor på löpande band. Om man inte för en politik för att minska klassklyftorna. Då skiljer det hundratusentals kronor i inkomst beroende på vilken sida av vägen man bor. Om man har sin lägenhet i Blackeberg eller bor i en villa i Södra Ängby.
För några år sedan. Kanske tio, hade den journalistiska frågan till ansvariga politiker varit ”Och vad ska ni göra åt att klyftorna ökar?”
Nu frågar man i stället ”Vad tycker ni om inkomstskillnaderna?” För den politiska debatten har förändrats. För ett tag sedan var det svårt att göra politisk karriär i det här landet på att högt säga att man ville göra rika ännu rikare. I dagens debatt är det inte längre självklart att vilja förändra ett av de system som gör det här samhället orättvist.
Fast jag vet det, går något i mig sönder när läser i enkäten med ansvariga politiker att kristdemokraten säger att hon inte tycker det spelar någon roll om skillnaderna mellan fattiga och rika blir större, så länge de fattiga ändå får någon typ av inkomstökning. Jag vet inte, men gissar att hon inte tillhör de som kallas fattiga.
Jag försöker förstå vad hon menar att det inte spelar någon roll. Undrar om det finns något som kan spela större roll än just det i ett samhälle än att det slits itu.
Kommer ihåg ett sommarprat jag hörde tidigare i under sommaren. Hjärnforskaren Katarina Gospic jämförde klasskillnader med cancerceller. Jämförde samhällskroppen med människokroppen. Sa att när cancercellerna tar mest av människokroppens näring, syre och plats så drabbas hela människan. Hon fortsatte med att berätta att när klasskillnaderna gör att få människor får väldigt mycket av det vi skulle kunna dela rättvist på, blir hela samhället sjukt.
Jag förstår vad hon menar. Kanske är det för att jag har jobbat med blodcancer i flera år. Sett vad som händer i en kropp där få celler tar allt. Men jag antar att det inte är där skiljelinjen mellan mig och Kristdemokraterna står. Jag tror det snarare handlar om på vilken sida vägen vi och våra vänner bor.
Dagen efter läser jag intervjuer med personer som bor i Blackeberg. De får svara på frågan hur det känns att bo i ett fattigt område. Berättar med stolthet om sammanhållningen i centrum, men säger att de tycker att det är vidrigt och orättvist att skillnaderna blir allt större.
Vad de rika på andra sidan vägen tycker, om att klyftorna ökar finns inget att läsa om. Inte den här gången heller.
Torun Carrfors, sjuksköterska och skribent.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
