Går den fria väljaren att hitta i Danderyd?

Krönika “Jag har svårt att föreställa mig någon som helt motsvarar beskrivningen.”

Jag försöker föreställa mig en familjemiddag i Danderyd. Någon lägger ner besticken och berättar att hen tänker rösta på Vänsterpartiet.

Vad händer runt bordet? Nyfikna frågor? En besvärad tystnad? En lång diskussion om skatter och ansvar?

Sedan föreställer jag mig ett annat middagsbord, på Södermalm. Där berättar någon att hen tänker rösta på Moderaterna.

Jag vet inte hur någon av middagarna skulle sluta. Men jag skulle gärna vilja veta varför vi så sällan börjar samtalet om politisk påverkan där.

Vad har undersökts?

Tankarna kommer när jag läser DN:s artikel om Järvaveckans undersökning av normer och påtryckningar kring röstandet. Rubriken berättar att var fjärde i exkluderade områden känner tryck att rösta som familjen.

Jag stannar upp. Vad är det egentligen som har undersökts?

Enligt artikeln uppger 25,6 procent av de svarande i exkluderade områden att det i deras bostadsområde inte accepteras att rösta på ett annat parti än vänner, familj eller släkt. För riket är siffran 14,8 procent. Samtidigt uppger 8,7 procent i exkluderade områden att de själva har upplevt påtryckningar inför valet.

Det är viktiga uppgifter. Ingen ska behöva vara rädd för att välja parti. Järvaveckans ambition att synliggöra erfarenheter som annars saknas i samhällsdebatten förtjänar respekt.

Men mellan att uppfatta en norm i sitt bostadsområde och att själv utsättas för påtryckningar finns ett avstånd. Det avståndet behöver vara tydligt också när resultaten blir rubriker.

Vem är den människan?

Jag börjar också fundera över bilden av väljaren som ligger bakom diskussionen. Den självständiga människan som väger argumenten, granskar alternativen och fattar sitt beslut, opåverkad av alla omkring sig.

Vem är den människan? Jag har svårt att föreställa mig någon som helt motsvarar beskrivningen.

Vi bär med oss samtalen från våra köksbord. Vi formas av arbetet, ekonomin, vännerna och föreningarna vi tillhör. Vi söker oss till människor vars erfarenheter liknar våra egna. Ibland ärver vi en politisk övertygelse. Ibland ägnar vi en stor del av livet åt att göra upp med den.

Familjens traditioner kan ge oss argument, lojaliteter och blinda fläckar. Det kan klassgemenskapen också göra. Eller umgänget på golfklubben, i fackföreningen och i den akademiska vänkretsen.

Frågan är hur utrymmet att säga emot ser ut.

Ställ frågan i Danderyd

Kan man byta politisk uppfattning utan att riskera sina relationer? Kan man berätta vad man röstar på utan att bli förlöjligad eller misstänkliggjord? Vilka åsikter vågar man uttrycka på arbetsplatsen?

Jag skulle vilja att Järvaveckan, eller någon annan, ställde sådana frågor i Danderyd, på Lidingö, på Södermalm, i Kiruna och i Ystad. Med samma frågor och samma vilja att förstå svaren.

Undersökningen innehåller redan en jämförelse med befolkningen i stort. Men ett riksgenomsnitt berättar ganska lite om hur normerna fungerar i skilda sociala miljöer.

Det är fullt möjligt att en närmare granskning skulle visa betydande skillnader. Den skulle också kunna visa likheter som försvinner när människor sorteras i alltför grova kategorier. Vi vet inte tillräckligt för att slå fast något av detta.

Skillnaden försvinner

I DN-artikeln finns en uppgift som borde väcka nyfikenhet: bland unga väljare uppges skillnaden mellan områdena försvinna. Underlaget är litet och slutsatserna osäkra. Men uppgiften påminner om hur mycket som återstår att förstå.

Detsamma gäller bortfallet. Bara 15 procent av de tillfrågade i exkluderade områden svarade. Vilka erfarenheter finns bland alla dem som inte deltog? Det behöver vi veta mer om innan siffrorna får bära alltför stora berättelser om människorna som bor där.

Jag vill förstå både påtryckningarna och den vardagliga påverkan. Jag vill veta när gemenskap ger människor en politisk röst och när den gör det svårt att använda den fritt.

Och jag vill att nyfikenheten ska räcka hela vägen till middagsbordet i Danderyd.

Juan Fonseca