Recension I Therese Bohmans Kapitalet följer vi förskolepedagogen Emma på Södermalm i Stockholm. I Emmas barngrupp går barnet till den kända influencern Alice. Pedagogen har läst bloggen i flera år, flera gånger om dagen, när hon pendlar, är trött efter jobbet, och längtar efter vacker verklighetsflykt.
Genom barnomsorgen närmar de sig varandra, verkligheten imiterar plötsligt internet.
Relationen mellan Emma och Alice blir ämne för maktanalys och utforskandet av de parasociala relationerna influencers skapar. Den är även tacksam för återkommande teman i Bohmans författarskap: avundsjuka, kvinnlig konkurrens, hur dagens borgare inte har vett att uppskatta traditionellt borgerliga dygder, ett nästan destruktivt behov av skönhet och en estetisk kritik av senkapitalismen, som är mer uttalad i Kapitalet än i tidigare böcker.
Likheter med Yesteryear
Therese Bohmans senaste roman heter mer eller mindre Das Kapital, och kan läsas som en Kritik der politischen Ökonomie. Fast på 2020-talet, och i ett samhälle då olika former av Bourdieuskt kapital har kokat ner till en småaktig kritik av privilegier. När fokuset skiftar till konsumtionen snarare än produktionen, sponsrade så kallade skitdrömmar snarare än politik för en bättre vardag, och individens känslor i stället för kollektivets möjligheter, blir få figurer så tacksamma för samhällskritik som influencern.
Kapitalet har många likheter med sommarens mest omtalade amerikanska roman, Yesteryear. I båda böckerna konfronteras en influencer med en illvillig vän ur följarflocken, och får först hjälp, nästan vänskap, innan hon lämnas blottad.
Är drömmen om en fallen influencer så nära vi kommer rättvisa idag?
Sekelskiftestrea på Söder
Bohmans Kapitalet är lika svensk som Yesteryear är amerikansk. Drömmen om en ranch och en republikansk cowboy har bytts ut mot drömmen om en sekelskiftestrea på Söder och diverse reklamsamarbeten med svenska företag. Men drömmen om ett liv med mycket pengar men mindre traditionellt lönearbete binder dem samman.
Hur kvinnor ska kunna arbeta samtidigt som de har barn utan att må piss, grundfrågan i tradwife-rörelsen som Yesteryear försöker dissekera, har väl i Sverige sedan länge adresserats?
Den äldre generationen feminister står ofta handfallna inför 90-talisternas soft girl-vurmande. Vi har ju statlig och billig barnomsorg! Att inte utnyttja den är i dag ett mycket marginellt fenomen i Sverige, som främst diskuteras i samhället som en form av integrationsproblem (där vita, rika familjer som ägnar sig åt denna uppdelning slipper undan kritik).
Svenska kvinnor borde därför väl därför vara mer immuna mot den sortens längtan som driver de flesta influencers, och i sin grövsta form blir tradwife, längtan efter att stanna i den så kallade lilla världen? Men skärmtiden talar sitt tydliga språk, längtan efter att nå ett tillstånd där vardagspusslet blir en riktigt snygg bild är stor, och välfärden biter inte på techjättarnas behov av att få oss att känna oss otillräckliga.
Sociala medier frånvarande
Det är spännande att samtidigt som författare verkar bli mer och mer intresserade av att tränga in i influencern, framstår de influencers som skriver böcker som tydligt ointresserade av sin egen värld. I influencern (och författaren) Nadia Kandils bok han kom hem och sa det var slut är sociala medier ganska frånvarande. Influerares råmaterial: extrem konsumtion, exklusiva modemärken, status och en tydligt bildsatt idé om det goda (och exkluderade) livet styrde huvudpersonens liv helt och fullt, men utan att mellanhanden sociala medier ens behövde nämnas. Skärmen och hjärnan fullständigt hopflätade.
I influencern och författarens Flora Wiströms senaste roman, Stortaxi, är sociala medier också i princip frånvarande. Det finns en gruppchatt, som ringar in handlingen, men andra delar av internet verkar inte intressera någon i boken. Kompisgruppen som beskrivs borde rimligtvis ha sociala medier, borde i de flesta fall ha någon form av relation till Flora som fenomen, baserad på deras ålder och kretsar, och kanske är det därför den parasociala delen av livet som lämnas okommenterad.
Detsamma skulle kunna gälla Kandils huvudperson. Hon befinner sig så fullt i den del av världen (geografiskt, statusmässigt) som resten av Kandils innehåll handlar om, att det blir svårt att tänka att författaren inte själv skulle finnas i medvetandet hos de gestalter hon skapar.
Men oavsett om det är risken för att behöva beskriva sig själv utifrån som gör att influencervärlden exkluderas i Kandils och Wiströms böcker är effekten trevlig för läsaren. Medan Bohman skriver en roman där huvudpersonen tuggar sönder sina egna inälvor, där pedagogen Emma försöker iklä sig influencerns Alice liv istället för att skapa ett eget, får Kandil och Wiströms karaktärer lyfta blicken. Influencerna själva skapar litteratur som lämnar oss med mer än en längtan efter att scrolla vidare, som bekräftar att livet händer någon annanstans än på skärmen.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
