Enzo

Filmen är skickligt utförd både när det gäller fotot och merparten av skådespelarinsatserna. Ändå är det något som saknas. Det tycker Jon Andersson som sett “Enzo”, med svensk premiär i helgen. 

Enzo (Eloy Pohu) är en 16-årig kille från övre medelklassen som är vilsen i tillvaron. Han har till föräldrarnas förtret hoppat av skolan för att jobba som lärling på ett bygge. Men det funkar sådär. Han mår inte bra och förmannen på bygget berättar att Enzo inte verkar ta jobbet på allvar. 

Samtidigt blir Enzo vän med Vlad (Maksym Slivinskyi) en ukrainare som jobbar på bygget. Enzo tyrs sig alltmer till den äldre mannen samtidigt som han distanserar sig från sin familj. Något som inte minst gör Enzos pappa bekymrad.  

Långsamt berättad

“Enzo” är ett långsamt berättat coming of age-drama om en ung kille som tappat riktningen i livet. Den är skickligt utförd både när det gäller fotot och merparten av skådespelarinsatserna. Ändå är det något som saknas. Jag lyckas aldrig bli riktigt engagerad i Enzos problem. Det känns som att vi aldrig lär känna honom på riktigt. 

Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det inte blir mer engagerande. Kanske är det Eloy Pohu som inte riktigt lyckas övertyga i huvudrollen. Eller att manuset skulle behöva gå lite mer på djupet när det gäller Enzos problem. Det utbrott han får i slutet av filmen känns till exempel lite plötsligt, men hade kanske varit mer logiskt om filmskaparna bäddat mer för det. 

Det betyder dock inte att “Enzo” på något sätt är en dålig film. Men på grund av ovan nämnda brister blir det tyvärr inte mer än en trea i betyg. 

Jon Andersson