Två år har gått sedan den iranska revolten då hundratusentals människor gick ut på gatorna för att protestera mot regimen och för att kräva demokrati och frihet. Militären sköt skarpt och dödade demonstranter. Tusentals aktivister har sedan dess fängslats, en del av dem har avrättats. En del tvingats till landsflykt.

Förra veckan hölls ett protestmöte på Mynttorget, utanför riksdagen, mot utvisningarna av politiska flyktingar till Iran. Feministiska tidskriften Bang publicerade ett upprop för att uppmärksamma utvisningen mot en av de politiska flyktingarna, Marzieh Kamangar.

Kamangar, som är en kurdisk aktivist, kunde själv inte vara med på Mynttorget eftersom hon är inspärrad på Migrationsverkets förvar. Vilken dag som helst kan hon transporteras till Iran. Ingen vet exakt vad som väntar henne där. 15 personer i hennes familj har redan avrättats. Hon riskerar tortyr och kanske avrättning. På plats på Mynttorget fanns dock andra demokratiaktivister från Iran. Även de är utvisningshotade.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var alla riksdagspartier och opinionsbildare snabba med att fördöma deras politik. Vi var många tusen som i ren frustration samlades på olika torg runt om i Sverige dagen efter valet för att säga att vi är antirasister och att vi står för en annan flyktingpolitik.

Ett halvt år senare är idéer om en generös asylpolitik helt marginaliserade på den politiska dagordningen. Dagens flyktingpolitik handlar i stället om hur EU bäst hindrar flyktingar från att komma hit och söka asyl inom unionen. Samtidigt som flyktingar massdrunknar i Medelhavet låter EU sin flyktingpolitik dikteras av Berlusconi, Sarkozy och Kjærsgaard.

EU och Sverige säger ena dagen att demokrati och frihet är viktigt att kämpa för. För att nästa dag stänga portarna när människor flyr undan diktatorer, förtryck och förföljelse. Hyckleriet är uppenbart.

Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern under våren och sommaren 2011 har hämtat både inspiration och kraft från revolten efter valet i Iran. Banden mellan demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo och de i Tehran för två år sedan är oåterkalleliga. Människors tro på frihet lika så.

Men det räcker inte med vackra ord om frihetskämpar eller med fördömanden mot diktatorer. Sann internationalism kräver av EU och Sverige att vi tar vårt ansvar när det kommer till en generös flyktingpolitik i ordets rätta bemärkelse. Demokrati, frihet och mänskliga rättigheter rör oss alla. Och då går det inte att skicka demokratiaktivister till diktatorns terror.