Public service är allt mer ifrågasatt från olika håll. Men i en tid när sociala medier stinker av hat och rasism behöver vi oberoende medieröster mer än någonsin.

Varför behöver vi public service, som radio och TV i allmänhetens tjänst brukar kallas för?

Ibland beskrivs det som en mossig och efterbliven ångradio. Men det är faktiskt tvärtom. När sociala medier ofta är en stinkande dynga av hat, rasism och nationalism, har det blivit viktigare än tidigare att det finns alternativ, lugna, oberoende röster, som du och jag kan lita på.

Ändå är public service mer ifrågasatt än tidigare, klämd från alla håll. Å ena sidan högerkrafter som vill ha en mindre kritisk och mer nationalistisk radio och TV. Å den andra sidan de stora tidningskoncernerna, som har svikande lönsamhet och som vill minska konkurrensen.

En återkommande fråga är om SR och SVT verkligen ska syssla med underhållning och sport? Och det är sant att det då och då blivit för mycket trams i jakten på tittar- och lyssnarsiffror.

Men risken om public service reducerar sig till att bara syssla med nyheter och samhällsprogram är att man blir för smal och exklusiv. Den nuvarande blandningen mellan stort och smått har gissningsvis gjort den svenska allmänheten bättre informerad än i andra länder.

Men nu skakar det under fundamenten för public service. Runtom i världen ökar den politiska styrningen av radio- och TV-bolag, som fram till nu varit oberoende.

Kulturministern i Danmark ska nu ha sista ordet om vilka program som ska läggas ned eller startas.

Skräckexemplen är Polen och Ungern som rensat ut journalister som inte lydigt följer makten.

Och till detta har vi den stora sparplanen på Danmarks Radio (DR), där kostnaderna ska minska med 700 miljoner. 400 anställda får gå när underhållning och sport kraftigt reduceras. Dansk Folkeparti har också drivit igenom att DR i sina sändningar ska sprida dansk kultur, dansk musik och danska värderingar.

Kulturministern ska tydligen ha sista ordet om vilka program som ska läggas ned eller startas. I namn av att föra en kulturkamp reduceras i praktiken Danmarks Radios journalistiska oberoende.

Här hemma ser på samma sätt Sverigedemokraternapublic services framtid som en kulturkamp, att strypa SVT och SR och stöpa om dem i mer nationalistisk riktning.

Men behovet är faktiskt det rakt motsatta. I en tid av stora omvälvningar i vår omvärld måste media bli mindre provinsiella, så vi får en chans att förstå vad som händer.

SD-företrädare som anser att judar och samer inte är svenskar, vill säkert om de får inflytande stryka demokratiparagrafen i avtalet med staten som säger att public service ska stå upp för människors lika värde. Men utan denna paragraf eller om företagen fortsätter att tveka om att tillämpa den, är frågan om vi överhuvudtaget behöver public service.

Moderater har aldrig helhjärtat gillat oberoende radio och TV. Får vi en M-KD-regering med stöd av SD är det därför inte uteslutet att public service blir ett förhandlingsobjekt. TV-avgiften som nu ska hamna på skattsedeln ger på pappret möjligheter för regeringar att strypa SVT och SR ekonomiskt som skett i vårt grannland.

Den relativa tystnaden om det som händer i Danmark är djupt oroande: I en tid när public service behövs som mest borde fler högt och tydligt stå upp för oberoendet.