Om du läser en artikel i The Times och adderar en i Fokus blir summan ett citat som tillskrivs Gunnar Sträng: ”Man får inte ha bästa byxorna på, när man slåss för sanning och rätt”. Klädrådet borde vara en väckarklocka, bakgrunden är följande.

Backroom Brit who swung it for Obama” skriver The Times och porträtterar Matthew McGregor som hade en tung roll i kampanjens högkvarter i Chicago. Matthew levererar tryckvänliga citat: Glädjetjutet i kampanjledningen när valsegern stod klar påminde om läktarvrålet på Carrow Road när Norwich gör mål.

Artikeln beskriver Matthews arbete i kampanjens digitala team med omvärldsbevakning. På ren svenska handlar det om att veta allt om din politiska motståndare och reagera blixtsnabbt på nätet när utspel sker och misstag begås.

Men först av allt bör du definiera din motståndare på ett sätt som skapar en kontrast med vad du själv står för. Det här var ett självklart samtalsämne när undertecknad besökte Chicago i höstas och åt en hamburgare med just Matthew McGregor.

Mitt Romneys svaghet var hans tre ”M”: Miljonär, mormon, guvernör i liberala Massachusetts. Att angripa en persons religiösa övertygelse ansågs med rätta vara olämpligt. Men att Romney var abnormt rik och hade tjänat sina pengar på att stycka upp företag och avskeda personalen? Inget dåligt sätt att definiera din motståndare när valkampanjen handlade om ett ekonomiskt vägval.

”Forward” blev ordet som fick rama in Obamas kampanj. Det signalerade en positiv rörelseriktning, men samtidigt en insikt om att mycket återstår att göra. Samt att det fanns en motsatt väg: Tillbaka till skattesänkningar för miljonärer, avregleringar, och allt annat som Romney och hans vita, rika kompisar symboliserade.

Artikeln i Fokus handlar om ”framtidspartiet” – förnyelsen av S – och påpekar att Schlingmanns omdaning av M byggde på en kontrast. Mot ”Sveriges nya arbetarparti” och arbetslinjen stod bidragslinjen och utanförskap.

Den nya S-inriktningen på forskning, innovation och utbildning är utmärkt och skulle nog leda ”forward”. Men hur ser kontrasten ut? Och visst är ”fantastiska fyran” – Löfven, Jämtin, Damberg, Andersson – ett rejält lyft. Men Fokus citerar en relevant kritik: ”Framtidspartiet” framstår som väldigt snällt, snarast fegt.

Löfven kommer från fackets konsensuskultur. I den nya S-organisationen som sjösattes 2011 saknas en enhet för omvärldsbevakning då ”man inte skulle fokusera på motståndaren”. Blandningen var ett recept i den konst att vara snäll som sällan vinner val, men under våren ska omvärldsarbetet ha kommit igång igen.

Det är ett absolut nödvändigt arbete, som inte ska handla om lögner och det fulspel som vi ofta ser i USA. Det handlar om att känna och definiera en motståndare. Till exempel genom att bygga en bild av inkompetens och exemplifiera med Stockholms läns landsting, Saudivapen, Fas 3, järnväg samt a-kassa och sjukförsäkring.

Eller att våga ta strid mot en överskattad finansminister och politisera frågor som klimat och jämställdhet.

Dags att lyssna på Sträng: S-ledningen behöver ett par byxor till.