Debatt Den svenska reaktionen på kriserna är alldeles för inskränkt.
Att arbeta för fred och demokrati blir både svårare och viktigare. Nu när Trumps krig mot den regelbaserade världsordningen och demokratin läggs till Vladimir Putins krig mot Ukraina och Benjamin Netanyahus etniska rensning i Palestina.
Allt tyder på att den dominerande svenska reaktionen på kriserna – inåtvända perspektiv och prioriteringar, skuldbeläggning av flyktingar och ensidigt försvar av den världsordning som nu hotas – är alldeles för inskränkt.
Det gäller även i förarbetena till s-kongressen. För att ge arbetet för internationellt samarbete, demokrati och hållbar utveckling en nystart måste två stora frågekomplex besvaras: Hur har den konservativa nationalismen kunnat få så brett stöd? Hur kan detta motverkas med nya lokala och globala strategier?
För att få svar har vi – ett drygt trettiotal skandinaviska forskare, diplomater och experter på global utveckling och demokrati – under ett par års tid samlats kring ett skriv- och analysarbete på grundval av forskning om ett stort antal länder. Detta har resulterat i en rad både kritiska och hoppfulla slutsatser.
För det första är Vladimir Putin och Donald Trump med flera i Nord inte ensamma. Den konservativa nationalismen är en global rörelse med exempel som Turkiets Erdoğan, Israels Netanyahu, Kinas Xi, Filippinernas Marcos Jr., Indiens Modi, flera i Latinamerika och Afrika och även jihadismen i Mellanöstern. Detta fenomen kan bara motverkas genom bred internationell samverkan.
För det andra har den globala ny-nationalismen vunnit flest anhängare bland människor vars ekonomiska, sociala och kulturella osäkerhet ökat när starka kapitalintressen dominerat globaliseringen, förbisett välfärden och begränsat demokratiseringen. Då har även de klassiska socialdemokratiskt orienterade alternativen undergrävts och motkrafterna saknat demokratiska möjligheter att skapa nytt. Alltså räcker det inte att försvara den hotade liberala världsordningen som är en del av debaclet. Mer måste till.
För det tredje har även vår egen välfärd undergrävts av den nyliberala globaliseringen. Och det blir värre nu, med statligt stöd till i synnerhet stormakternas kapitalintressen i den globala jakten efter resurser, marknader och billig arbetskraft. Folkhemmets goda sidor kan inte längre väckas till liv på enbart nationell nivå. I stället krävs internationell samverkan för en FN-reglerad världsordning med demokrati, välfärd och hållbar utveckling. Hur?
Våra förslag kan i korthet sammanfattas så här:
1 Samordna inhemska prioriteringar och internationellt samarbete
Åtskillnaden mellan inhemsk välfärdspolitik, hållbarhetsarbete och internationell solidaritet måste upphöra. Principerna om fossilfri tillväxt, demokrati på grundval av mänskliga rättigheter och att inte sko sig på andras bekostnad är förstås grundläggande. Men här hemma är det därför också absolut nödvändigt att den svenska arbetarrörelsen börjar utreda vilken internationell samverkan som behövs för att våra egna mål ska uppnås på viktiga områden som säkerhet, skatter och investeringar, sysselsättning, välfärd och integration.
2 Förnya det internationella partnerskapet
Olof Palmes och Willy Brandts arbete för att främja regelstyrt internationellt samarbete, ömsesidig nedrustning och solidaritet måste förnyas och bli grönare. Genom ett öppnare EU och bättre representation för Syd i ett FN som samtidigt håller fast vid mänskliga rättigheter och folkrätten.
3 Stärk motkrafterna
De demokratiska krafterna måste idag stärkas, både i Nord och speciellt i Syd. Under kampen för avkolonisering kom demokratin på undantag. Sedan följde en global nyliberalism och demokratisering som kapades av de mäktiga. Ändå visar forskning att läget inte är hopplöst.
I både Nord och Syd kan inkluderande utbildning och arbetsmarknadspolitik gynna lokal utveckling i konkurrens med internationella teknikmonopol och skapa fler jobb.
Reformarbete för bättre arbetsförhållanden och lika sociala och politiska rättigheter kan leda till breda allianser mellan fack, civilsamhälle och politiska partier – alternativ till ”starka ledare”.
Det internationella demokratistödet måste tillåtas ge motkrafterna chansen att komma in i de politiska processerna. Så har det ofta inte varit. Trots att det är rörelser för lika medborgarskap, social rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter som drivit på, som senast i Brasilien, Colombia och Sri Lanka. Dessutom har studenter, akademiker, journalister och kulturarbetare ofta spelat viktiga roller i arbetet för demokrati. De behöver också vårt stöd. Vederhäftig utbildning, forskning, nyhetsförmedling och kultur måste prioriteras i kampen mot ”alternativa fakta”.
4 Folkrörelser och nordisk samling
För att detta ska kunna förverkligas, behöver fackföreningar och andra intresse- och idédrivna organisationer engageras ytterligare. I Norden har vi på grund av historiska erfarenheter dessutom särskilt goda möjligheter att förnya det internationella samarbetet för demokrati och mot den aggressiva nationalismen. Det kan och bör vi göra, både av medmänsklighet och i vårt eget intresse.
Olle Törnquist (prof. em. i statskunskap), Ulf Bjereld (prof. i statskunskap), Eva Hansson (senior forskare i statskunskap) och Lars Rudebeck (prof. em. i statskunskap) Vetenskapligt ansvariga redaktörer tillsammans med med Anders Sjögren, samt med Ulf Carmesund, Pierre Schori, och Anna Sundström, för boken ”Egentligen är världen full av hopp. Trettiosex röster om det solidariska motståndet mot den globala konservativa nationalismen” som utges i maj på Förlaget Korpen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
