ledare Att Trump utlyst nationellt nödläge gör honom inte på något sätt unik i amerikansk politik. Faktum är att många av hans företrädare gjort samma sak.
Truman gjorde det 1952, för att under Koreakriget ta kontrollen över amerikanska stålgruvor där arbetarna strejkade. Carter gjorde det 1979, när ambassaden i Iran ockuperades. Bush gjorde samma sak efter attackerna 2001.
Flera av de tidigare presidenterna har fått kritik. Ett nationellt nödläge ger presidenten stora befogenheter att fatta beslut utan att USA:s vanliga maktbalans gäller. Han har bland annat rätt att stänga ned eller ta kontroll över radiostationer och skulle i princip kunna stänga ned internet.
Men ingen har misstänkt tidigare presidenter för att i grunden hota den amerikanska demokratin.
Så vad är skillnaden? Varför blir alla så upprörda av Trumps beslut?
»Vi tror inte att presidenten kommer börja stänga ned fria massmedier. Det kommer han förstås inte att göra«, säger Dru Menaker på PEN America när jag träffar några av företrädarna för PEN på deras kontor på Manhattan.
Men de som arbetar på PEN beskriver också hur hela debatten ändrat karaktär i USA under Trump. En president som regelbundet skriver på Twitter att journalisterna är ”nationens fiender” flyttar gränserna för vad man kan säga om det fria ordets försvarare.
»När Saturday Night Live nyligen skämtade om Trump twittrade han om att myndigheterna borde utreda tv-bolaget som står bakom programmet. Den sortens uttalanden hade varit omöjliga för bara några år sedan«, säger Dru Menaker.
Misstanken att Trump inte står bakom grundläggande demokratiska värden är förstås en förklaring till att oron är större den här gången.
Till skillnad från sina företrädare utlyste han inte heller nationellt nödläge på grund av en kris. Ingen tror på allvar att läget vid gränsen är så svårt som han uppger.
Istället för att respektera maktbalansen i amerikansk politik satte han den ur spel.
»Alla vet att det inte är ett nationellt nödläge vid gränsen till Texas. Visst, vi länge haft problem med illegal invandring, men läget är mer under kontroll än det varit på väldigt länge«, säger en av de jag träffar på PEN America.
Trumps nödläge handlar om att han inte fick igenom sin viktigaste politiska sakfråga – muren mot Mexico. Och istället för att respektera maktbalansen i amerikansk politik satte han den ur spel.
Ytterst handlar Trumps fixering vid muren och det nya ”nödläget” om behovet av fiendebilder. Utan muren kommer det, med Trumps egna ord, välla in kriminella våldsverkare från grannlandet i söder. Ända sedan han startade sin kampanj har han byggt sin retorik på detta hot från söder, och hittills har det fungerat.
Trump vågar inte släppa sitt enda vinnande koncept.
På andra sidan en annan mur – den gamla berlinmuren – har Putin under lång tid använt samma logik. Hans resa till makten, och maktfullkomligheten, hade inte varit möjlig utan kriget i Tjetjenien och det påstådda hotet mot terrorister från den konfliktdrabbade republiken.
I Burma använde militärjuntan länge hotet från etniska minoriteter och deras gerillagrupper i landets gränsområden som ursäkt för att hålla landet i ett järngrepp.
I både Turkiet och Filippinerna har makthavarna, Erdogan och Duterte, använt nationella undantagslagar för att stärka sitt eget grepp om makten.
Trump har flera gånger sagt att han beundrar både Erdogan och Duterte.
Att han har sådana politiska förebilder är kanske det största problemet med det nationella nödläge Trump utlyst. Det får pilen att peka i en oroväckande riktning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
