När DN:s goda ambitioner ger politiserad journalistik

Krönika Förstahandskällor, offentlig statistik och expertstöd garanterar inte saklighet.

Den amerikanska 1800-talsförfattaren Mark Twain brukar tillskrivas talesättet att det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik. Med sin satiriska stil ville Twain på detta sätt uttrycka sin farhåga för att statistik kan användas för att vilseleda mottagaren. I dag är detta klassiska talesätt etablerat som en humoristisk beskrivning av statistikens bedrägliga kraft.

Inte minst för journalistiken är den här kraften en utmaning. Därför är Dagens Nyheters ”Fakta i frågan” ett vällovligt försök att på ett seriöst – och prisbelönt – sätt granska viktiga frågor om samhällsutvecklingen på nyhetsplats. Detta görs genom att använda förstahandskällor och offentlig statistik. Risken för felaktiga slutsatser minimeras av att två forskare granskar texterna.

Men det är inte statistikens bedrägliga kraft som är den här journalistikens största utmaning. Den ligger snarare i den politik som antas förklara varför statistiken ser ut som den gör.

Bristande förklaring

Vi kan alltså vara överens om vilken statistik som bör användas och hur den bör tolkas, men det finns alltid många möjliga förklaringar och framåtblickande lösningar. Med det här perspektivet blir det för journalistiken avgörande att beakta betydelsen av värderingar, opinionsbildning och makten över dagordningen.

Om detta blev jag påmind när jag läste den nyligen publicerade fakta i frågan om varför arbetslösheten är så hög i Sverige.

Statistiken finns det inget att orda om: arbetslösheten är för närvarande hög och den är högre än i de flesta andra EU-länderna. Likaså bidrar den svaga konjunkturen. Mer problematiskt blir det när artikeln redogör för de strukturella problem som förklarar varför arbetslösheten sedan början av 90-talet varaktigt har legat på en högre nivå än under föregående decennier.

Förutom det lika uppenbara som obegripliga problemet med matchningen mellan arbetskraftens kompetens och arbetsgivarnas kompetensbehov, görs det, med stöd av Konjunkturinstitutets bedömning, gällande att arbetslösheten i en högkonjunktur endast kan pressas tillbaka med 1–2 procentenheter. Den resterande (jämvikts-)arbetslösheten förklaras av för få enkla jobb. Bristen på den här typen av jobb beror, enligt artikeln, på strikt anställningsskydd och höga ingångslöner. Den ytterligare förklaring till den höga arbetslösheten som lyfts fram är den höga invandringen.

Andra infallsvinklar

Innehållet i den här krönikan skulle självfallet kunna utvecklas till hyllmeter av rapporter, artiklar och böcker. Men här tillåter jag mig att kortfattat nämna ett antal infallsvinklar som skulle ha förbättrat DN-artikelns innehåll.

1. Arbetsmarknadsforskningen har tagit stora steg framåt de senaste decennierna. Vad som främst har hänt är att man mer noggrant har börjat studera hur arbetsmarknader i praktiken fungerar. Det har därför blivit svårare att hålla fast vid teorier som visat sig ha svag förankring i verkligheten. Trots detta präglas artikeln av detta daterade synsätt och de politiska perspektiv som följer av det synsättet (läs den här artikeln som en introduktion till den nya forskningen).
2. När det gäller jämviktsarbetslösheten visar utvecklingen i olika regioner att den kan pressas tillbaka betydligt längre än den nivå som nämns. Inte minst har vi under senare år sett detta i Norrland, där en hög efterfrågan på arbetskraft successivt har pressat arbetslösheten långt under den nivå som Konjunkturinstitutet lyfter fram. Mycket talar för att jämviktsnivån är endogent bestämd och att en lång period av hög efterfrågan innebär att fler därmed får varaktigt fotfäste på arbetsmarknaden.
3. Jämviktsarbetslösheten är även intressant att diskutera utifrån frågan: vad är det som kommer att hända vid den här nivån som leder till att arbetslösheten inte kan minska mer? Den förklaring som nästan alltid lyfts fram är att lönerna kommer att öka snabbt och att efterfrågan på arbetskraft därmed minskar. Men den centraliserade lönebildning som vi har i Sverige gör att ett sådant scenario inte kan uppstå. Skillnaden mellan lönemärkets högsta och lägsta nivå är mycket begränsad och kan inte leda till det fall i efterfrågan på arbetskraft som ofta görs gällande och som skulle vända högkonjunkturen till lågkonjunktur. För egen del ser jag ett större problem i att många underskattar problemen som följer av den svaga konkurrensen inom många delar av näringslivet. Därmed underskattas risken för en sysselsättningshämmande prissättarmakt.
4. Påståendet att Sverige har ett strikt anställningsskydd hämtar stöd i OECD:s index. Men detta index är trubbigt eftersom det kokar ner mycket olika nationella system till en siffra. Särskilt svårt är det att ge en korrekt bild av anställningsskyddet i länder där arbetsmarknaden regleras med kollektivavtal. Det är därför som Svenskt Näringsliv, LO och PTK är eniga om att OECD:s index ger en bild av anställnings­skyddet som inte stämmer med verkligheten (läs partsgemensam rapport här och debattartikel här). För att förstå hur anställnings­skyddet fungerar måste vi komma så nära verkligheten som möjligt. Detta görs i den rättsvetenskapliga forskningen och slutsatsen är att verkligheten ofta avviker från det synsätt som DN-artikeln ger uttryck för. Utifrån 200 slumpmässigt valda företag ställs i den partsgemensamma rapporten frågor till arbetsgivar- respektive löntagar­representanterna om hur uppsägnings­processen har fungerat. Resultaten visar att fler än nio av tio företag uppger att parterna har kommit överens om vilka som ska sägas upp. Bland de minsta företagen svarar samtliga att en överenskommelse slutits. De här resultaten ger en mycket trovärdig bild av hur anställnings­skyddet fungerar i praktiken.
5. Sveriges ingångslöner är inte anmärkningsvärt höga. Den nya arbetsmarknadsforskningen har dessutom visat att höga lägstalöner inte har den negativa sysselsättningseffekt som man tidigare har trott. Detta har gjort att lägstalönerna har höjts av det politiska systemet i många länder under det senaste decenniet. Den här forskningen ligger också till grund för det europeiska minimilönedirektivet. I till exempel Storbritannien har lägstalönen höjts med 70 procent i reala termer sedan millennieskiftet utan att sysselsättningen har påverkats nämnvärt. Deras lägstalön ligger nu runt 25 000 kr/mån samtidigt som flera av lägstalönerna inom Kommunals områden ligger lägre. Lägstalönerna på Handelsanställdas områden ligger inte högre än i Storbritannien (läs gärna den här artikeln).
6. De kollektivavtalade lägstalöner som vi har i Sverige leder dessutom till att flexibiliteten förbättras eftersom de anpassas efter förutsättningarna inom de olika avtalsområdena. Samtidigt skapas trappor i avtalen, där lägstalönerna påverkas inte bara av ålder, utan även av utbildning och erfarenhet. På detta sätt skapas en följsam och rationell ”inskolning” mot högre löner.
7. Hur kommer det sig att sysselsättningsgraden i Sverige bland lågutbildade är högre än i nästan alla andra länder, trots de påstått höga lägstalönerna? Det är ingen slump utan är ett mönster som vi har sett under många decennier. Jämför till exempel med USA och Storbritannien, men även med länder som Tyskland och Belgien (läs gärna den här artikeln). Och den här höga sysselsättningsgraden bland lågutbildade existerar trots att de allra flesta arbetsgivare väljer att inte anställda med subventioner. Hur kommer det sig att nästan inga arbetsgivare väljer att använda sig av möjligheten till upp till 80 procents lönekostnadssubvention i ett år eller längre? Kan verkligen lägstalönerna vara problematiskt höga om företag aktivt väljer bort möjligheten att minska sina lönekostnader med fyra femtedelar?
8. Den höga arbetslösheten beror inte på en hög invandring, utan på att de som har kommit hit inte har rätt kompetens. Det är inte den etniska härkomsten som är problemet, utan att de, precis som många svenskfödda arbetslösa, inte har rustats med den kompetens de behöver. Detta är en no-brainer: på kort och lång sikt skulle ekonomin, arbetsmarknaden och livskvaliteten förbättras om vi tillät oss att investera i ett kunskapslyft av aldrig tidigare skådat slag. Inte blir det lättare att etablera sig på arbetsmarknaden för de utrikesfödda av den väldokumenterade förekomsten av diskriminering.
9. Jag håller inte med om slutsatsen att drivkraften att befinna sig i arbetskraften entydigt har ökat. Socialförsäkringarna och välfärdssystemen har tillsammans blivit en grundtrygghetsmodell, där inkomstbortfallsprincipen har urholkats kraftigt (läs gärna den här artikeln). På samma sätt har avkastningen på arbete minskat kraftigt genom att pensionssystemet inte längre leder till den standardtrygghet som utlovades. För många grupper, inte minst de med låga inkomster, ger 40 års arbete knappt en högre pension än garantipensionen. I samma anda innebär låga lägstalöner att drivkrafterna till arbetskraftsdeltagande minskar. Visst, tjänstepensionen är viktigare än tidigare, men det beror på att politiken har frånträtt sig sitt ansvar. Problemet är även att tjänstepension förutsätter kollektivavtal, och i privat sektor är det 20–25 procent av de anställda som saknar det på sin arbetsplats. Min uppfattning är att en av den svenska arbetsmarknadens främsta historiska fördelar – att vi mer än i andra länder har tjänat på att befinna oss på arbetsmarknaden – har urholkats och att detta numera är ett av de största arbetsmarknadsproblemen. Men ett än större problem är att med nuvarande synsätt kommer ingen att lösa det strukturella arbetslöshetsproblemet. Mer av samma kan inte vara svaret.

Avslutningsvis är det viktigt att journalister förstår att akademiska ekonomer har svårt att hålla isär sina värderingar och de vetenskapliga resultaten. Detta gäller särskilt i politiskt känsliga frågor, så som arbetsmarknaden. Därför behöver det inte vara oproblematiskt att förlita sig på ”oberoende” forskare som granskare av texter (läs gärna de två referenserna om detta i den här artikeln). Detta gäller särskilt om personen i fråga tidigare har uppvisat en politisk bias eller om hens karriär vilar på daterade synsätt.

Daniel Lind