Det kan skilja hela 25 procentenheter i skatt mellan två individer med samma inkomst.
Slaget om skatterna är lika gammalt som demokratin självt. Det är nog till och med så, att vi har skatterna att tacka för att vi ens är en demokrati i dag.
De äldsta skatterna i Sverige togs ut av en enväldig kung för att finansiera hans hov och kungens krig. Inte nog med att folket stupade och skadades i krigen – de fick också betala för dem.
I det fattiga ståndssamhälle, med jordbruk som huvudsakliga näringsverksamhet, som Sverige var innan industrialiseringens genombrott, var beskattningen en källa till konflikt som pressade fram en ökad demokratisering. Folket ville vara med och bestämma hur skatten på deras surt förvärvade inkomster skulle fördelas.
Det var först när arbetarklassen växte fram i och med industrialiseringen och arbetarrörelsen uppnådde representation i riksdagen som beskattningen gick i mer progressiv riktning – och socialt skydd, allmän skola och vård, för att nämna några välfärdsreformer, började prioriteras i statsbudgeten. Under 1900-talet och framåt är det framförallt den svenska välfärdsstaten snarare än den svenska krigsapparaten som finansierats av ett högre skatteuttag.
För de allra flesta framstår det nog som väldigt orättvist och dubbelbestraffande
Men från en växande välfärdsstat och ökat skatteuttag under 1900-talet vände vinden under 1980–1990-talet: sänk skatterna, avreglera, privatisera. (För den som är intresserad av upptakten till nyliberalismens genomslag kan jag rekommendera Pengar och Politik-avsnittet om 1970-talet med ekonomhistorikern Elisabeth Lindberg.) Sedan millenieskiftet har skatterna sänkts med hela 450 miljarder kronor per år, motsvarande nästan 7 procent av BNP.
De största skattesänkningarna har varit skattesänkningar på arbete, som en del av den tidigare alliansregeringens ”arbetslinje”. Incitamenten att arbeta var för svaga, hette det. Därför behövde skatten på arbete sänkas, och socialförsäkringarna försvagas.
Det har lett till en situation där en sjukskriven sjuksköterska i Degerfors (med högst kommunalskatt i Sverige) som tjänar 28 000 kronor i månaden betalar 32,34 procent i skatt, medan en förvärvsarbetande person med samma inkomst som passerat pensionsåldern i Österåker (med lägst kommunalskatt i Sverige) betalar endast 7,54 procent i skatt. Så extremt har det svenska skattesystemet blivit, att det kan skilja sig hela 25 procentenheter i skatt mellan två individer med samma inkomst! I snitt betalar sjukskrivna, arbetslösa och föräldralediga i snitt 10 procentenheter mer i skatt än förvärvsarbetande. Inte nog med att du går ned i inkomst om du blir sjuk eller arbetslös, du måste också betala en betydligt högre skatt än när du fortfarande jobbade.
För de allra flesta framstår nog det som väldigt orättvist och dubbelbestraffande. Men leder det till fler jobb då? Kan vi kanske tugga i oss den här skatteklyftan om den får alla de tillväxteffekter högern utlovade? IFAU och Finanspolitiska rådet är några som försökt utvärdera jobbskatteavdragens effekt på sysselsättningen med slutsatsen att det inte går att empiriskt vederlägga, bland annat eftersom att det inte går att skapa en trovärdig jämförelsegrupp. 20 år efter första jobbskatteavdraget finns det alltså fortfarande ingen forskning som stödjer att arbetslinjen fungerar. Idag är arbetslösheten i Sverige uppe på 8,5 procent – betydligt högre än när skattesänkningarna påbörjades.
Att skattesänkningarna leder till jobb är kanske den största myten i skattedebatten. Men det förekommer andra rena trollningar från näringslivet. Ett alltför stort fokus på marginalskatterna, det vill säga skatten på den sista intjänade hundralappen, har skymt sikten för att den totala skatten är låg i Sverige. Med en genomsnittslön (42 600 kr/mån) betalar man endast 22,3 procent i total skatt i dag. För att hamna över 50 procents skatt i Sverige måste lönen uppgå till över 560 000 kronor i månaden.
Skattereformen i början av 1990-talet hade som mål att skapa ett mer enhetligt och effektivt skattesystem, men sedan införandet har ett lapptäcke av avdrag (med jobbskatteavdragen som det största) och undantag gjort att skatteintäkterna minskat och att enhetligheten och effektiviteten försvunnit. Skattesänkningar och ett alltmer urholkat välfärdssystem har drivit på ekonomiska klyftor.
I den mån ”arbetslinjen” har lett till några nya jobb, har det inte stått i paritet till skattebortfallet. Det finns helt enkelt mycket jobbskapande politik som hade kunnat genomföras istället för skattesänkningar – till en lägre kostnad och med ett bättre utfall.
Men precis som att det var arbetarklassen i början av 1900-talet som ställde krav på att skatteuttaget skulle bli mer rättvist, och finansiera ändamål som kom hela befolkningen till del, behövs det ett nytt folkligt engagemang i skattefrågan. Vi får den välfärd vi betalar för, och de senaste decennierna har vi prioriterat skattesänkningar framför välfärd. Det får vi sota för nu, med en socialtjänst som inte mäktar med att stoppa gängens nyrekrytering, en allt grövre kriminalitet och större klyftor, jäkt och stress i äldreomsorgen och större barngrupper i förskolan, för att nämna några exempel på områden som kräver mer resurser.
I veckan lanserade min kollega Vilgot Österlund och jag en rapport med förslag på en mer rättvis beskattning, som kan öka skatteintäkterna med 150 miljarder årligen. För ska det till någon konkretion av de politiska löften som utfästs, krävs också en finansiering. Det är hög tid att inse att vi inte kan båda äta kakan och ha den kvar.
Elinor Odeberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
