På jakt efter sina “gamla” väljare imiterar S ofta högern. Det fungerar inte.
”Ursäkta frågan, men hur många här inne kommer kunna rösta på Socialdemokraterna om trettio år?” frågar Cas Mudde. Publiken, medelålder kanske 60 år, skrattar gott som svar på den ohyfsade frågan.
Mudde forskar om politisk extremism och populism i Europa och USA. I onsdagskväll samtalade han med Karin Pettersson, chef på Aftonbladet kultur, på Kulturhuset i Stockholm. Försommarkvällen var ljus, samtalen mörka. Ämnet var Extremhögern i dag, men ännu mer Socialdemokraternas existentiella kris. Trots bra opinion just nu målar Mudde upp den bredare bilden.
Under 2000-talets första två årtionden har den västeuropeiska socialdemokratin gjort ett tapp av historiska proportioner. Högerradikala partier har samtidigt blivit reformistiska, lämnat gatorna och järnrören (nästan, det kan vara svårt att släppa taget ibland) och tagit sig in i europeiska parlament med stor framgång.
Att bara tala om hårdare tag och högre murar blir till ursäkter när man inte kan driva en ekonomiskt vänsterpolitik
Slutsatsen av den utvecklingen har allt för ofta varit att socialdemokratiska partier bör apa efter de högerradikala. Vinna tillbaka rostbältet; den vita, manliga arbetarklassen. De som man säger troget röstade på Socialdemokraterna tills de blev svikna av båda sitt parti och globaliseringen.
Cas Muddes forskning visar att den strategin är fel. Empirin håller inte.
Arbetarklassen har aldrig varit en homogen grupp av vita män i fabriker som röstar på partiet. Den fördomen har aldrig varit mindre sann än nu, när den nya arbetarklassen främst jobbar inom service och omvårdnad, är majoritet kvinnor och antingen är eller i alla fall inte har några problem med varken bögar, lesbiska eller invandrare.
Att tro att denna arbetarklass ska gå med på fortsatta nedskärningar i välfärden för att de istället får lite retorik som låter misstänkt likt det en inskränkt gubbe gormar om framför dumburken, stämmer inte. Att bara tala om hårdare tag och högre murar blir bara ursäkter när man inte kan driva en ekonomiskt vänsterpolitik för att bygga samhället starkt. Svenska väljares viktigaste politiska fråga är sjukvården.
Cas Mudde återkom under samtalet till att dagens unga arbetstagare vill ha mycket – stora reformer för att lösa bostadskrisen, framförallt. Men även arbetstidsförkortning, en stat som fixar pandemier och säkerhet, och energiomställning. De litar bara inte på att socialdemokratiska partier är dit man ska vända sig om man vill ha socialdemokratisk politik.
Och varför skulle unga väljare egentligen tro det? Socialdemokraterna, undrar de unga, är inte det bara dom där som administrerar nyliberalismen, fast med lite målgrupps-anpassad retorik? Som låter misstänkt lika ängsliga företag som vill sälja massa strunt till mig? Och sen inte följer upp med faktiska materiella förbättringar, inte kommer med något nytt, är en klubb för gamla och inbördes beundran?
Ett gäng Blairites, som Mudde kallar dem, efter högersossarnas kung, Tony Blair. De som drev på för en socialdemokrati som visade sig vara helt hopplös när den ställdes mot vår tids stora utmaningar, och inte ens var kul under tiden.
Det är såklart en lite orättvis bild av socialdemokratin. Men Blairites järngrepp om partiet är en viktig orsak till att den ekonomiska poltiken lämnar mycket att önska.
Varför den, som Mudde säger ”remains vanilla”. Det är en ganska ungt uttryck. Jag tittat mig omkring i salen. Undrar hur många som förstod?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
