Hazem Kurdas berättar att han aldrig kommer att återvända permanent till sitt älskade Kurdistan: ”Även om min gravplats ligger bredvid entrén till Pankresort finns mitt hjärta i Eskilstuna och Sverige”. Lisa Pelling recenserar Riskungen: Tur och retur Rewanduz – Eskilstuna i magasinet Arena.
Sajten Facebook stories ger en intressant bild av Sveriges grannskap. Enligt sajtens sammanställning av data från vårt mest populära sociala nätverk är Sveriges närmaste grannland Norge. Det är där vi har flest Facebook-vänner. På andra och tredje plats kommer våra andra nordiska grannländer Danmark och Finland. Vårt fjärde viktigaste grannland ligger länge bort: på fjärde plats kommer Irak, där har vi svenskar långt fler Facebook-vänner än i länder som Tyskland eller USA.
Förklaringen är så klart att många människor i Sverige har sina rötter i Irak. Under 1980- och 1990-talet blev Sverige en viktig tillflyktsort för kurder på flykt undan Saddam Husseins förtyck. I dag är 123 000 av Sveriges invånare födda i Irak, vilket gör irakier till den andra största invandrargruppen efter personer födda i Finland. Mänskligt sett är Irak ett av våra närmaste grannländer.
Under 80- och 90-talen var den kurdiska regionen i Irak fattig, eftersatt och förtryckt. Saddam Husseins regim bedrev etnisk rensning mot kurderna, och 1988 kulminerade den så kallade Anfal-kampanjen med gasattacken mot staden Halabja.
Stora delar av landsbygden spärrades av, tusentals byar jämnades med marken. Många av dem som trängdes ihop i städerna hade inget annat att leva av än pengar som skickades av släktingar i exil.
Under 1990-talet plågades regionen av ett inbördeskrig mellan de kurdiska partierna PUK och KDP. I dag råder det fred i Kurdistan-regionen, den regionala kurdiska regeringen har sålt oljekoncessioner för miljontals dollar, tillväxten är explosiv och lyftkranarna reser sig mot skyn i regionens huvudstad Hawler (Arbil på arabiska). Äntligen kan många Sverige-kurder förverkliga drömmen om att återvända, och en besökare i Hawler upptäcker snabbt att var och varannan talar svenska: i bankomatkön, i hotellreceptionen, på kaféet.
Ann-Catrin Emanuelsson har skrivit en fin liten bok om en av alla de Sverige-kurder som under de senaste tio åren återvänt till Kurdistan.
Riskungen är berättelsen om Hazem Kurda som kom till Eskilstuna från den lilla orten Rewanduz i den kurdiska delen av Irak i slutet på 1980-talet. Under åren i Eskilstuna skapade han ett framgångsrikt företag för livsmedelsimport, byggde Sveriges första risfabrik, blev utsedd till ”Årets pionjär” och fick Eskilsstatyetten för ”Årets insats i näringslivet”.
En person som Hazem Kurda är den perfekte återvändaren. Han har under åren i exil skaffats sig massor av kunskaper, han har erfarenhet av framgångsrikt företagande, och dessutom har han pengar att investera. Men inte ens för Riskungen är det enkelt att återvända. Han saknar de rätta kontakterna, och hans byggplaner blir liggande i månader på ministerns bord. Att han trots allt lyckas förverkliga drömmen om en semesteranläggning på barndomens vackra bergsplatå är verkligen en framgångssaga.
Pankresort, inspirerad av stugbyarna i Sälen, har tiotusentals gäster varje år. Presidenten, premiärministern och den amerikanske överbefälhavaren är stammisar. (En framgångssaga, som sagt, och hyllningscitaten som lite krystat finns insprängda i texten är överflödiga.) Men Hazem Kurda beskriver sig fortfarande som Eskilstunabo. Han konstaterar att han nog aldrig kommer att återvända permanent till sitt älskade Kurdistan: ”Även om min gravplats ligger bredvid entrén till Pankresort finns mitt hjärta i Eskilstuna och Sverige”.
Jag läser Hazem Kurdas fascinerande historia, och tänker på de senaste årens utspel om så kallad cirkulär migration. 
Senast i raden av alla som hävdar att migration är bra så länge den är tillfällig är Paul Collier som väckt stor uppmärksamhet med sin bok Exodus. Hade ”Riskungen” vågat satsa sina sparpengar på en semesterby i de kurdiska bergen om han samtidigt tvingats ge upp sitt uppehållstillstånd i Sverige?
Kathleen Newland vid Migration Policy Institute har myntat begreppet ”the paradox of permanency” för att beskriva att det är de som har permanent uppehållstillstånd, helst medborgarskap, som har bäst förutsättningar att kunna återvända. Medborgarskapet fungerar som försäkring om något skulle gå snett, om de vilda planerna misslyckas, om pengarna tar slut. Medborgarskap i det nya hemlandet är en livlina för återvändare, och ofta en förutsättning för att som Riskungen Hazem Kurda kunna berika båda sina hemländer.
Var folk i Irak har sina Facebook-vänner? I första hand i grannlandet Jordanien och i andra hand i Mellanösterns folkrikaste land Egypten, visar det sig. Iraks tredje viktigaste grannland ligger lite längre bort, men bara rent geografiskt: Sverige.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
