Vad är en partiledare? Sitt eget partis fana och spottkopp, brukar man säga. Spottandet tog tillfälligt paus under helgens socialdemokratiska förtroenderådsmöte där Håkan Juholt var mer fana än på länge. Men frågan är hur långt det räcker.

Socialdemokratins stora problem är antagligen inte baktalarna i de egna leden. Sådana finns nog i alla partier överallt. Tänk på den besvikna moderatriksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson som i en nyutkommen bok beskriver riksdagsmiljön som ”full av skvaller, förtal, konspirationer”. Eller bilderna från den politiska miljön i Washington som lär domineras av ”samtal om människors uppgång och fall”.

Men hur kommer man ur denna låsning? Hur ska politik, med Juholts egna ord från talet i lördags, i stället ”handla om människors framtid”? En början är att faktiskt tala politik några dagar, det som skett på förtroenderådet i Aula Magna i Stockholm.

Det finns en tänkvärd detalj i den självkritik som den impulsive Juholt kommit med inför förtroenderådets möte, nämligen att hela partiet – också han själv – borde vara mindre impulsivt. Att enda chansen för socialdemokratin att på sikt kunna bryta kräftgången är att sätta sig ner och i lugn och ro försöka formulera en genomtänkt, alternativ politik.

Carema-skandalen har ju tydligt visat att också ganska färska ställningstaganden, som den senaste partikongressens beslut om vinster i välfärden, är alltför obegripliga och ängsliga för att duga när det bränner till. Verkligheten är ju högerns största fiende. Det finns mycket att undersöka och utforska.

Men det finns samtidigt en fara med ett parti som kräver lugn och eftertanke för att bli tydligare och mer slagkraftig i sin sakpolitik. Fler talare i helgen lät som om det är bråttom. ”Vi måste bli konkreta så fort som möjligt”, manade ett ombud från Dalarna. Gräsrötterna inser förstås att en sällsynt svag och tomhänt regering kräver en stenhård opposition nu, inte i morgon. Och inte bara för socialdemokratins skull, utan för demokratins.

Helgens övningar med förtroenderådet om en ny ekonomisk politik var väl inte särskilt sexiga, men en nödvändig start. Tittar vi på det dokument om sysselsättningen som förtroenderådet antog i går är det fullt av utmärkta mål. Men vägen dit är nästan lika luddig som i det kritiserade kongressbeslutet om vinster i vården. Håkan Juholts hårda mötesretorik mot marknadslösningar har inte heller någon motsvarighet i Tommy Waidelichs svala riksdagsprosa. Här finns ett glapp mellan ord och möjlig handling som kan visa sig problematisk.