Dagens Arena ger finansminister Magdalena Andersson talet hon borde hålla i Stockholm på första maj.
Jag vaknade upp med bara en arm i morse. När den samlade högern fällde budgeten i december kidnappade de nämligen hela regeringen.
Nu tvingas vi styra med en ekonomisk politik väljarna röstat bort. Vi måste bygga vårt hus med ena armen bakbunden. Vi gör så gott vi kan, men vi vet samtidigt att målet är så mycket större. Vi kan och vill mer.
I dag vill jag prata om just det. Vad vi vill med Sverige, vilken vår dröm är.
När jag skulle formulera dagens tal vandrade blicken över bokhyllan där hemma och fastnade på Ernst Wigforss, Sveriges finansminister vid det förra seklets första hälft. Jag slog upp en sida och läste:
“I en värld full av naturtillgångar, omgivna av överflöd på livsmedel, som inte tas i bruk, får de arbetslösa svaret: Vi är för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har inte råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte vågar rubba, och den tillåter inte alla att försörja sig. Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är vår egen skapelse, ställer Socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa: att människan skall vara herre över ekonomin och inte dess slav.”
Wigforss rader är beviset på att finansministerns grå vardag — med tabeller, diagram och staplar — har betydelse. Är på riktigt. En siffra i en budget i Stockholm sänder vibrationer genom hela Sverige och påverkar vardagen för den ensamstående mamman i Borlänge.
Det förpliktigar.
När jag betraktar Sverige i dag ser jag tre mönster. Vi är det land i västvärlden där klyftorna ökat snabbast de senaste decennierna. Inkomsterna för låg- och medelinkomsttagare har stått stilla, samtidigt som bolag kunnat plocka ut rekordvinster. Arbetslösheten är fortfarande omkring åtta procent.
Det är inte hållbart. Vi måste bryta trenden, vända blad och börja bygga upp samhället igen. För i varje land där klyftorna mellan människor växer, brister också sammanhållningen och olikheten blir extremismens bränsle. Vi vet att jämlikheten och utjämningen i livschanser är framtidens själva motor.
Vi har makten, låt oss använda den. Sverige behöver omfattande och strukturella investeringar i dag, som gör oss alla rikare i morgon.
För pensionären som vill att barnbarnen ska ha en bra skola att gå till.
För 20-åringen som vill flytta hemifrån och packa upp den allra första flyttkartongen.
För 50-åringen som blivit av med jobbet och ska kunna få ett nytt.
Det är sant att historiens vingslag inte alltid susar i politikens korridorer. Men visionen finns där. För det är vardagens reformarbete som bygger bron mellan vision och verklighet.
Vi kommer att få motstånd, högern kommer rösta mot oss i riksdagen. Men vi vet att vi har er med oss, att ni liksom jag tror att ett annat Sverige, bortom dagspolitikens trånga horisonter, är möjligt.
Snart får jag tillbaka min andra arm igen. Då lovar jag att den här regeringen kommer att göra allt för att jämlikheten ska bli politikens viktigaste kompassnål. För när vi låter hela samhällets framgång knytas samman med makten för var och en — då är vi på rätt väg.
Så vi möts snart igen, på vågtoppen mellan vision och verklighet, och i arbetet för ett samhälle där allas drömmar får plats.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
