ledare Partier, organisationer och företag kommer i allt högre grad till Politikerveckan i Visby för att riva av gamla käpphästar. Frågan är då vad som låter sig göras inom dagens politiska maktförhållanden och föreställningsramar.
Monsunregnet rullar in över Visby och jag flyr till ett seminarium under tak. Det finns många att välja mellan. Närmare bestämt tre tusen sex hundra i det officiella Almedalsprogrammet. Det panelutsatta sektorn breder ut sig på Gotland denna vecka. Samtidigt har jag en känsla av att politiska partier, organisationer och företag i allt högre grad kommer till Politikerveckan i Visby och river av några av gamla käpphästar. Inte alltid så intresseväckande.
Moderaternas ekonomisk-politiska seminarium var därvidlag inget undantag.
Således förklarade chefsekonomen på SBAB Robert Boije att avskaffandet av värnskatten förmodligen är självfinansierad. Och Johan Eklund, vd vid Entreprenörskapsforum, menade att vi befinner oss långt ut på Lafferkurvan, vilket innebär att skatteintäkterna kommer att öka om vi sänker skatten. Han kunde förstås inte presentera några vetenskapliga bevis för sitt påstående, men han fann det ändå troligt.
Så är det med många nationalekonomiska utsagor, det är teorier som varken går att bekräfta eller dementera. Jag behöver kanske inte tillägga att Lafferkurvan är ett synnerligen ifrågasatt bidrag till den ekonomiska teoribildningen, men det är som om vissa käpphästar kan återupprepas och återanvändas i det oändliga, och liksom förvandlas till ”sanningar”.
Så är det med många nationalekonomiska utsagor, det är teorier som varken går att bekräfta eller dementera.
Och moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson argumenterade förstås för att det går att sänka skattekvoten ytterligare. Hon lade särskilt vikt vid bensinupproret, som samlat en halv miljon gillare på Facebook, och de vill ju sänka skatten på – bensin. Hon missade inte heller att göra en utvikning om de alarmerande dödskjutningarna. Mer pengar till polisen, var väl den moderata undertexten här. Men det ska ändå bli skattesänkningar utan besparingar i välfärden, polisen eller förvaret, tillade Svantesson. Istället vill moderaterna spara på den statliga förvaltningen. 10 miljarder ska dras in. Ingen stor besparing eller skattesänkning på det stora hela, som med råge äts upp av andra moderata löften på statliga satsningar. Men så regisseras den politiska utspelsdramaturgin numera; politikerna behöver en siffra att kommunicera i ett pratminus eller ett kort tv-klipp.
Det ska sägas att Robert Boije inte direkt gav understöd till att skattekvoten generellt kan sänkas. Han nämnde bland annat att den åldrande befolkningen, den offentliga sektorns rekryteringsbehov och stora infrastrukturinvesteringar kommer att kräva stora resurser och skatteintäkter. Och för att inte tala om satsningar på försvaret och polisen som inte minst moderaterna driver.
Sänkt skattekvot finns inte riktigt på den realpolitiska kartan, så ska man nog läsa Boijes föredragning. Mycket tyder istället på att vi framöver måste öka skatteintäkterna för att klara de sammantagna välfärdsåtagandena. Det borde också finnas utrymme för en ökning. Skatternas andel av BNP har minskat de senaste två decennierna. Hur mycket vi kan öka skatterna kommer att vara en politisk och ekonomisk bedömningsfråga men också en fråga om vem som sätter dagordningen och vinner kommande val. Och frågan är också vem som ska betala notan. Men välfärden kommer att kräva mer – inte mindre resurser – de kommande decennierna.
Temat för moderaternas ekonomiska seminarium var annars ett av politikens återkommande mantra: det är dags för en genomgripande skattereform. Föreställningen om ett stort Alexanderhugg som förenklar och omfördelar skatter (och löser en massa problem) faller tillbaka på den stora skattereformen 1991. Mantrat har fått förnyad aktualitet genom Januariöverenskommelsen som utlovar en översyn av hela skattesystemet. Överenskommelsen talar om att lösa både det ena och andra genom en skattereform. Som klimatet och konkurrenskraften. Som att öka sysselsättningen och underlätta den ekonomiska utvecklingen. Det talas om att sänka skatten på både arbete och för företag, marginalskatterna ska sänkas och färre ska betala statlig inkomstskatt. Det låter som en dyr historia för den offentliga sektorn. Den enda sektor som pekas ut som verkar vara den som ska betala notan är finanssektorn. Vidare ska reformen utjämna de växande ekonomiska klyftorna och trygga välfärden. Alltså: om inte allt mellan himmel och jord så en hel del.
Generellt är skattepolitiken ett område som är tekniskt komplicerat och som griper in i princip alla politik- och samhällsområden. Här finns betydande manöverutrymme för finlir, experter och sociala ingenjörer. Skatterna är också något av det offentliga livets kärna, det är där politiken börjar och slutar. Förutom skatternas roll för att finansiera gemensamma angelägenheter handlar det också om att skattesystemet ska vara och upplevas som legitimt av medborgarna.
Ett avgörande samhällsdilemma som en skattereform enligt min mening måste adressera är de ökade vidgade klyftorna mellan grupper och regioner. En viktig förklaring till dessa spänningar är att utbyggnaden och finansieringen av välfärden släpar efter, det behövs till exempelvis fler händer i vården och omsorgen. Men ytterligare ett skäl är att skattebördan mellan inkomst av kapital och arbete har förändrats över tid. Beskattningen av kapital har sjunkit, medan den fortfarande är hög på arbete. Därutöver har ett skatten på arv, fastigheter och förmögenheter avskaffat helt och hållet. Samtidigt har kapitalinkomsterna och värdet av exempelvis fastigheter rakat i höjden. Visserligen har reallönerna ökat under ett par decennier, men kapitalinkomsterna har växt avsevärt mer.
En annan fördelningsfråga rör den regionala dimensionen. Många av Sveriges kommuner väntas gå med underskott i år, det rör sig om så många 100 kommuner. Med minskad befolkning och ökade kostnader för välfärden måste de höja kommunalskatten. Redan nu har många kommuner svårt att klara sina åtaganden. Statens ansvar för finansiering av viktiga välfärdsområden har minskat radikalt inte minst som en konsekvens av 90-talets budgetsanering. Kommunskattens andel av de totala skatterna har ökat. Inte undra på att det mullrar runt om ilandet.
Rika kommuner har ofta låg kommunalskatt och fattigare kommuner hög. Kommunalskatten är platt, alltså betalas samma andel av varje intjänad krona oavsett hur hög lönen är. Denna ökade orättvisa måste adresseras och hanteras om inte Sverige ska gå isär. Inte ens skatteutjämningssystemet kan fylla den ökade klyftan mellan regioner och kommuner. DNs Amanda Sokolnicki gav i veckan Göran Persson rätt, och det händer inte varje dag: ”Skrota kommunalskatten”. Man behöver kanske inte gå så långt. Men dagens ordning är orimlig utifrån såväl ett finansierings- som ett rättviseperspektiv.
Skatternas andel av BNP måste med intill visshet gränsande sannolikhet öka för att klara välfärden. Men skattebördan måste fördelas mer rättvist mellan grupper, klasser och regioner. I grund och botten är detta en förutsättning för att värna och öka legitimiteten för det gemensamma och för skattesystemet som sådant. Om detta låter sig göras inom ramen för Januariöverenskommelsen eller dagens politiska maktförhållanden och föreställningsramar är en annan femma. Men det är nödvändigt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
