krönika Går du till val rustad med gott omdöme? Eller räcker det kanske med sunt förnuft? Demokratin är en gåva – men den kräver mycket från oss, skriver Haris Agic.
Det nalkas val. Och det märks. Det bubblar i de parlamentariska korridorerna. Omgrupperingar. Positioneringar. Brandtal efter brandtal. Ledande politiker växlar upp sin närvaro i det offentliga samtalet med nya färsksmidda slagord och klyftiga formuleringar. Rent existentiellt har Sverige genomgått en del svåra turbulenser – från Coronas obarmhärtighet via ett sargat kulturliv till fällda regeringar och en stegrande oförmåga att ta hand om våra mest utsatta. Nästa år har vi alla möjlighet att påverka allt detta.
Vi är lyckligt lottade som lever i en relativt välfungerande demokrati. Det är alltid en mycket speciell känsla att rösta. I min familj brukar vi klä upp oss fint, lite högtidligt så. Barnen också! Och stolt spatsera ner till byns vallokal. Det är vackert att få vara med – att betyda något när folket går ihop och tillsammans väljer vilken framtid vi ska gå till mötes och hur.
Det finaste med demokratin är dess grundläggande premiss: den är öppen för alla. Dess kraft är centripetal och omfamnande snarare än stötande och exkluderande. Men denna öppenhet är också dess potentiellt största svaghet. För det är fullt möjligt att demokratiskt tillintetgöra demokratin. Det förflutna liksom vår närtid vittnar om detta. Exemplen är många där demokratiska länder plötsligt omvandlas till elektorala autokratier. Ibland renodlade diktaturer. Det kanske mest skrämmande är att det oftast sker genom demokratiskt utlysta och genomförda val med sakpolitiska förslag som får gehör och i förlängningen leder till en försämrad demokrati. Så demokratin är fullt kapabel till att, likt en omättlig Ouroborous, äta upp sig själv.
I det förra riksdagsvalet röstade 87,18% av våra röstberättigade medborgare. Högt valdeltagande är bra. Till och med nödvändigt om vi är måna om att ge de demokratifientliga krafterna en redig kamp. Men är det tillräckligt? För att kunna närma oss svaret på denna fråga behöver var och en av oss först fråga sig själv: varför går jag till val?
Balansgången mellan verklighet och perception är ofta mycket svår.
Demokratin är en gåva – men den kräver mycket från oss. Vårt demokratiska deltagande bygger på vår förståelse av sakförhållanden. Men hur går vi tillväga när vi bygger upp denna förståelse? Har vi alla samma möjlighet att söka upp och tillgodogöra oss fakta? Och hur mycket av det vi ser som fakta är mer än blott en villfarelse? Balansgången mellan verklighet och perception är ofta mycket svår.
Samtidigt lever vi i åsiktshysterins välde. Vi tänker i löpsedelsformat. Att nyansera och reflektera är vi inte så bra på för vi behöver tänka fort och alltid stå redo med en åsikt – i varje fråga. Även om vi saknar insikt. Verklighet och perception, kulturellt kalibrerade till en självdestruktiv kollisionskurs mot varandra.
Så vi går till val drivna av vaddå? Familjetradition? En känsla som ilska, svek eller missnöje? En ideologisk övertygelse? En uppsättning av resoluta åsikter? Men bygger vi upp våra åsikter på gedigen kunskap och insikt? Eller låter vi våra åsikter definiera vår kunskap och insikt? Går vi till val rustade med gott omdöme? Eller räcker det kanske med sunt förnuft? Vad är en verklighetsförankrad perception? Och vad en perceptionskonstruerad verklighet?
Det goda omdömet framställs ofta som förmågan till en logiskt korrekt härledning utifrån givna premisser. Men för att vi ska kunna uppvisa ett gott omdöme och göra välinformerade val krävs det en ”härvaro” som de flesta människor i samhället inte kan unna sig. Dessutom är vi människor flockdjur och därmed mer impulsvarelser än förnuftiga. Samtidigt är vi, generellt sett, förblindade av en övertro på vår förmåga till logisk härledning. Det farliga med detta ligger i att det goda omdömet är, i sin natur, oberäkneligt. Vårt omdöme kan svikta, och då tenderar vi att kompensera med sunt förnuft. Så sunt förnuft gör det möjligt för oss att fortsätta bygga vår individuella förståelse på ett urval av tillgängliga kollektiva förståelser som på ett eller annat sätt ger stöd åt vår ursprungliga tanke eller känsla – det sviktade goda omdömet. Sunt förnuft blir på så sätt ett snabbt och effektivt sätt för oss att få våra åsikter bekräftade och cementerade. Särskilt användbart när de står under hot av nya fakta och andra härledningar som vi snubblar över i det offentliga samtalet.
Antonio Gramscis analys av spänningsfältet mellan sunt förnuft och gott omdöme är intressant i detta sammanhang. Gramsci utgår ifrån att våra tankar är en blandning av olika och ibland motsägelsefulla föreställningar och begrepp. Dessa är en produkt av våra erfarenheter och de dominanta, allmänt accepterade och förgivettagna truismer i samhället vi lever i. Så denna blandning är vad vi vanligtvis ser som sunt förnuft. Ofta prisar vi sunt förnuft som en dygd. Men i själva verket gör det sunda förnuftet svårt för oss att få en djupare förståelse för fenomen och processer som har inverkan på våra liv – och också för vår förmåga att utmana dem.
Exempelvis, en övertygad aktivist som säger att hen inte behöver hämta in kunskap eller förlita sig på vetenskap, och som nöjer sig med att följa det sunda förnuftets logik kan inte på riktigt förstå världen och sin plats i den. Därför blir hens aktivism ofta också ganska tandlös. I värsta fall kan den till och med bli mycket farlig och rentav kontraproduktiv. Däremot, genom att aktivt söka ny kunskap, utmana förgivettagna idéer och ta hjälp av vetenskap snarare än ideologier och den dominanta diskursen kan aktivisten träna på sin omdömesförmåga. Samtidigt kan vi aldrig helt frigöra oss från sunt förnuft då vi alltid befinner oss i skärningspunkten mellan oss själva och det sociala och kulturella sammanhang vi utgör en del av. Men vi kan allt träna på att minska det sunda förnuftets inflytande över vår förmåga till gott omdöme. Så mycket är vi skyldiga demokratin.
Det är en svår balansgång mellan verklighet och perception. Vi ser inte saker och ting som de är. Vi ser dem som VI är. Bra att tänka på. Inte minst då vi bildar oss uppfattningar om allt mellan himmel och jord och känner den där bekanta kliande ivern att ta ställning i olika frågor. Vi skulle alla tjäna på att vara en smula mer kritiska till våra egna övertygelser.
Nästa år är det val. Hoppas vi ses i valvimlet!
Haris Agic
Fil dr i socialantropologi, utvecklingsledare och folkbildare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
