krönika En av vår tids viktigaste röster, Emerich Roths, har tystnat. Han överlevde nazismens koncentrationsläger och nu läggs ett stort ansvar på oss andra att föra hans vittnesmål vidare, skriver Mats Wingborg.
Emerich Roth växte upp i en judisk familj i dåvarande Tjeckoslovakien. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland tvingades familjen flytta till ett ghetto. Senare deporterades de till Auschwitz-Birkenau i Polen. Roths mamma och hans två yngsta systrar fördes omedelbart till gaskamrarna medan han själv, pappan och de två äldre systrarna hamnade i arbetsläger. Men bara Emerich och systern Elisabeth överlevde mirakulöst den omänskliga tillvaron där. Han flyttades runt och var sammantaget fånge i fem olika koncentrationsläger innan den tyska kapitulationen.
1950 kom Emerich till Sverige. Han utbildade sig till socialarbetare och jobbade med ungdomar, men det var få i hans närhet som kände till hans bakgrund. Det var först efter att han bevittnat en nazistisk demonstration i Stockholm 1992 som han började berätta om sitt liv. Det blev starten på ett engagemang som skulle resultera i tusentals offentliga föredrag och mängder med artiklar och böcker.
I fokus för hans idéer var inte så mycket sociologiska teorier, utan snarare psykologiska.
När jag själv för första gången mötte honom hade han fyllt 93 år. Han hämtade mig med sin bil i Jakobsbergs centrum och körde oss hem till sitt hus, några kilometer därifrån. I vardagsrummet stod ett fat med smörgåsar och han frågade vänligt om jag ville ha kaffe eller te.
Det skulle bli flera samtal i det där vardagsrummet. Vid ett tillfälle hade Nordiska Motståndsrörelsen pekat ut honom som ”förbrytare” i samband med en demonstration i Göteborg 2017. Emerich tyckte att polisen borde ha ingripit och tagit ifrån demonstranterna de hotfulla plakaten. Men själv tänkte han inte protestera mot NMR:s marsch.
– Nej, den glädjen ger jag dem inte, sade han.
En av de stora gåtorna för Emerich var hur vissa människor kunde lockas till nazism och fascism. I fokus för hans idéer var inte så mycket sociologiska teorier, utan snarare psykologiska. Det handlade till exempel om hur lätt saker går fel för pojkar med frånvarande föräldrar och i synnerhet fäder. För Emerich var det viktigt att dessa unga människor fick andra möjligheter till vuxenkontakter. Här har skolan en avgörande betydelse, menade han. Men då får inte resurserna vara för slimmade och det måste finnas tillräckligt med personal som har tid att lyssna.
Emerich ingick i en grupp av överlevare som samarbetade kring föreläsningar om förintelsen. När jag mötte honom för fyra år sedan var han den enda i gruppen som fortfarande levde. Nu finns inte han heller kvar och inom en snar framtid kommer alla vittnen med egna minnen av Förintelsen att vara döda. Det är sorgligt, men lägger ett stort ansvar på oss andra att föra deras vittnesmål vidare.
Mats Wingborg är journalist och författare. Han ingår i Dagens Arenas ledarredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
