Erdogan har kidnappat religionen

ledare Det öppna samhället måste försvara sig mot terrordåd, utan att sätta rättssäkerheten ur spel. Det har både Macron och tidigare Jacinda Ardern visat prov på. Den turkiska presidentens reaktion är ett tecken på maktfullkomlighet.

Den som händelsevis skulle tvivla på effekten av terrordåd likt det i Frankrike när läraren Samuel Paty mördades kan pröva att ställa sig en fråga.

Skulle du själv våga visa upp en karikatyrbild av Muhammed? När vi vet vad konsekvensen kan bli? Exakt så fungerar terror. Den skapar rädsla. Den föser in människor i en fålla med hot om våld.

Debatten efter dådet har varit tydlig i sitt fördömande av just detta. Vi får inte vika ned oss. Terrorn får inte vinna.

Efterspelet har annars präglats av två olika perspektiv. Det första har handlat om geopolitik. Samtidigt som en hel värld hjälptes åt att fördöma mordet på Samuel Paty riktade Turkiets president hård kritik mot Emmanuel Macron i Frankrike. Han menade att Macron behöver ta ett psyktest för sina reaktioner efter dådet.

Macron hade då gjort flera skarpa uttalanden mot radikal islamism och bland annat sagt att ”islamister vill åt vår framtid.” Franska myndigheter har gjort räder mot moskéer och föreningar med islamistiska kopplingar.

Det finns skäl att vara noga med ordvalen vid terrordåd av det här slaget. Men inget av det Macron sagt eller gjort kan anses vara någon orimlig reaktion på attacken mot Samuel Paty. Ytterst var det ju ett angrepp mot det öppna samhället, yttrandefriheten och – mycket konkret – lärarkårens trygghet på jobbet. Deras rätt att lära ut kunskaper och resonemang utan behöva se sig om över axeln av rädsla för sitt eget liv.

Det öppna samhället måste försvara sig, inom de gränser rättssäkerheten sätter.

Den här gången, i Frankrike, var terrorn islamistisk. Logiken bakom var dock den samma som i Christchurch.

Erdoğans reaktion måste istället ses mot bakgrund av hans egna maktambitioner i och omkring Turkiet. Erdoğan har steg för steg stärkt sitt grepp om det turkiska samhället, begränsat yttrandefriheten, dragit åt snaran kring oppositionen och skärpt förtrycket mot kurderna. Hans metoder, även att kidnappa religionen som en del i sina maktsträvanden, följer ett klassiskt mönster, som måste fördömas av omvärlden.

Det andra perspektivet handlar om vilket sorts samhälle Frankrike, eller för den delen Sverige, vill vara. Terrorn syftar, förutom att skapa rädsla, till att skapa en motreaktion, en hård näve som visar statens, i det här fallet majoritetssamhällets, ”verkliga” ansikte.

Det är därför rättsäkerheten är så viktig, liksom ordvalen.

Frankrikes ambassadör i Sverige, Etienne Le Harivel de Gonneville var glasklar i SVT:s Agenda när han fördömde terrorn, men lika glasklar när han sade att islam är en naturlig del av det Franska samhället.

Han gav uttryck för samma hållning som Jacinda Ardern, Nya Zeelands hyllade premiärminister, efter den högerextrema terrorattacken mot en moské i Christchurch förra året. Hon talade om det mångkulturella samhället. Om att offren för terrorn burit på historier som nu är en del av hela samhällets berättelse, av vårt kollektiva minne.

Den här gången, i Frankrike, var terrorn islamistisk. Logiken bakom var dock den samma som i Christchurch. Det var en attack mot demokratin och det öppna samhället.