När vi svenskar firade en regnig midsommar, fattade EU-toppmötet i Bryssel ett antal beslut. Italienaren Mario Draghi blir ny europeisk centralbankschef. Kroatien släpps in i EU. Grekland uppmanades till samling över partigränserna när parlamentet i Aten på tisdag ska rösta om det nya sparpaketet.
Men det fanns en elefant i rummet när Europas regeringschefer möttes. Den gigantiska frågan om hur EU ska klara sig genom alla de kommande blindskären för euron och samarbetet i stort. Anta att det grekiska parlamentet i morgon godkänner att 150 000 av deras statsanställda ska sparkas på fyra år. Problemen är inte över för det. Eurokrisen har dramatiskt försämrat samtalsklimatet länderna emellan. Rubriken i den tyska tidningen der Spiegel var nyligen ”Hur euron blev det stora hotet mot Europa”.
När EU ser ut att ramla av cykeln brukar man trampa på hårdare i form av ytterligare några steg i överstatlig riktning. Men frågan är om detta beprövade knep fungerar idag. EU diskuterar nu vad som kallas ”sexpacket”, ett antal lagförslag för att skärpa Bryssels kontroll över de enskilda euroländernas ekonomi. Det är ju bra om man slutar se mellan fingrarna med fusk och trixande. Men om EU:s stora problem är obalanserna mellan fattiga och rika länder, och det i ”sexpacket” saknas en omfördelningspolitik som skulle ge människorna ett hopp, vad hjälper en armé av kontrollanter?
De verkliga problemen är antagligen politiska och kulturella. Frågan är om det finns en tillräckligt stark europeisk identitet för att i längden stödja en gemensam valuta. Överallt i Europa ser vi samma sak – en klyfta öppnar sig mellan folket och de folkvalda. Politiskt ledarskap efterlyses. Och visst ska politikerna ibland kunna bita ihop tänderna och gå emot också en majoritet av folket, om man är övertygad om att det man gör är riktigt. Men om man inte längre är så övertygad?
Den ungdomliga proteströrelsen på torgen i Madrid, Aten och Lissabon är ännu så länge ganska opolitisk. ”De indignerade” efterlyser jobb och riktar sig främst mot de egna regeringarna och bankerna. De flesta av dessa unga är i grunden européer. Men i Madrid de senaste veckorna har det synts en starkare EU-kritisk hållning. Frustrationen växer över en union som inte omfördelar, som inte vågar utmana finansmarknadernas välde och som inte har kraften att satsa på alternativa energilösningar och klimatinvesteringar.
Europas politiker kan vara på väg att förlora en generation. De beslut som kunnat hejda den utvecklingen togs inte under helgens EU-toppmöte.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
