krönika I debatten om medelklassens ansvar för de usla villkoren på arbetsmarknaden har tongivande nykonservativa ställt sig med ena foten på vänsterns sida. Men de saknar realistiska lösningar på samhällsproblem som ojämlikhet och dumpade villkor, skriver German Bender.
Vilken politisk rörelse med vind i seglen är kritisk till vinstuttag i skolan, marknadiseringen av välfärden och arbetsvillkoren i plattformsekonomin?
Ja, precis. Det är nykonservatismen som kommer till arbetarklassens räddning.
I en rad artiklar har Johan Wennström, konservativ statsvetare, försökt formulera idéer för en svensk nykonservatism (ursäkta oxymoronen).
Intressant nog utkristalliserar sig synen på arbete som en av de tydligaste skiljelinjerna mellan konservatismen och den ”nyliberala” (Wennströms egna ord) högern. I en SvD-kolumn vänder sig Wennström mot det han kallar ”Foodora-liberalismen”, en ideologi som enligt honom låter marknaden i alltför hög grad hantera saker som inte hör hemma där. Till exempel skolan, vården och arbetslivet.
”Ett arbete värderas inte längre i termer av vad som är ett gott eller nyttigt arbete, vare sig för samhället eller för individen, utan från dess marknadsvärde”, skriver Wennström.
Vad gäller de usla villkoren för gigjobbande cykelbud anser han att ”högern har accepterat, ja till och med bejakat, framväxten av ett djupt ovärdigt arbetsliv”.
Man kan nästan tro att herrarna blivit progressiva på äldre dagar.
Och Wennström får medhåll av en annan nykonservativ skribent, Ivar Arpi, som i en färsk SvD–kolumn kräver att medelklassen måste sluta ”begå hor bakom lyckta dörrar”. Detta består, menar Arpi, i att medelklassen utåt uppvisar ädla värderingar, men samtidigt äter på misstänkt billiga restauranger, beställer mat från Foodora-bud med usla villkor, och får hemmet städat ”av någon som lever i skuggsamhället”. Arpi avslutar sin text med dessa uppfordrande rader:
”Det räcker inte att vi talar oss varma för klassresor, livet måste göras mer drägligt även för dem som inte tillhör medelklassen”.
Man kan nästan tro att herrarna blivit progressiva på äldre dagar.
Och det tar inte slut där, Wennström leder resonemanget ytterligare ett steg: ”även om de ekonomiska och sociala villkoren på sikt skulle förbättras, kan man fråga sig om dessa arbeten över huvud taget hör hemma på en civiliserad arbetsmarknad och om de ligger i linje med det samhälle vi vill ha”.
Wennström menar alltså att det finns arbeten som inte bör få utföras, oavsett hur goda villkor de har. Det är en intressant tanke, rent filosofiskt. Men i verkligheten som vi andra lever i finns det en lösning på det: lagstiftning.
De jobb som inte ska utföras är olagliga.
De jobb som inte är olagliga får utföras.
Så enkelt är det faktiskt.
Givetvis ska de jobb som får utföras ha så goda och trygga villkor som möjligt. Därför har staten upprättat ett viktigt grundskydd genom lagstiftning och regelverk om bland annat arbetsmiljö, anställningsskydd, diskriminering och arbetstider.
Men det räcker inte.
Av det skälet började löntagare att organisera sig i fackföreningar för ungefär tvåhundra år sedan.
Reglering och facklig organisering är vänsterns svar på ovärdiga arbetsvillkor.
Den nyliberala högerns svar är marknadskrafter och minimal reglering.
Men i grunden förlitar sig såväl den progressiva vänstern som den marknadsliberala högern på marknadskrafterna. De är bara oense om hur mycket marknaden ska tyglas, alltså regleras.
Därför är bägge överens om att ett jobb är meningsfullt om det finns en efterfrågan på det.
Man är dock oense om vad som är legitim efterfrågan.
Marknadsliberaler anser att efterfrågan existerar så fort någon är beredd att betala för en tjänst eller en produkt (om vi bortser från rent olagliga aktiviteter). Schyssta villkor kan enligt detta synsätt säkerställas genom exempelvis hållbarhetscertifiering, moraliskt ansvarstagande företag och kunder som konsumerar ansvarsfullt.
Progressiva menar att efterfrågan finns om någon är beredd att betala det pris som krävs för att varan eller tjänsten ska kunna produceras på ett socialt och ekologiskt hållbart vis. Vilket framför allt kan säkerställas genom lagstiftning och facklig organisering.
Men den nya konservatismen har ingen lösning på problemen den identifierar på arbetsmarknaden. Man lägger in moral, värdighet, i ekvationen – utan att ge svar på hur eller vem som ska avgöra om ett jobb har moraliskt värde eller är ovärdigt.
Ska vi reglera bort sådana jobb? Hur då? Med vilka kriterier?
Ska avgörandet måhända fällas av Arbetsdomstolen? Med vilket lagstöd? Eller är det kanske politiker som ska upprätta en årlig lista över vilka jobb som är tillåtna? Mer makt åt politiken, således?
Det skulle ingen konservativ med självaktning föreslå.
Lösningen är inte fluffig moralpredikan, utan tuff reglering och fackligt arbete
Jag menar förstås inte att vi ska acceptera jobb med usla villkor. Men lösningen är inte fluffig moralpredikan, utan tuff reglering och fackligt arbete som gör att dessa jobb inte alls uppstår eller successivt blir bättre. Eller helt enkelt gör dem så dyra för arbetsgivaren att de ersätts av andra jobb, med bättre villkor och högre lön.
Därför är det intressant att vare sig Arpi eller Wennström nämner fackföreningar med ett ord.
Här skiljer sig den svenska nykonservatismen från delar av den amerikanska. Där finns en falang som – om inte av genuin så åtminstone av partistrategiska skäl – försöker formulera policyförslag för en facklig konservatism, tydligt inspirerad av den nordiska arbetsmarknadsmodellen.
Det mest slående exemplet, som jag skrivit om i en tidigare kolumn, är den nykonservativa amerikanska tankesmedjan American Compas, vars grundare Oren Cass retar gallfeber på delar av det republikanska partiet med uttalanden som detta:
Att arbetstagare ska kunna organisera sig kollektivt, att det ska finnas samhälleliga institutioner som representerar deras intressen både politiskt och ekonomiskt är helt enkelt en bra idé. Jag tror för övrigt att det i grunden är en konservativ idé, eftersom alternativet vore att staten gjorde det. Om arbetstagarna inte har makt på arbetsmarknaden kommer vi att behöva omfördela i efterhand, eftersom det leder till mer ojämlikhet. Vi kommer antingen att ha ett system där arbetstagare också har makt och kan förhandla jämbördigt med arbetsgivare, eller också kommer staten att spela den rollen.
Men till skillnad från i USA, förefaller den svenska konservatismen fortfarande helt ointresserad av facket. Man tar avstånd såväl från progressiva lösningar som från nyliberalismens laissez-faire, men erbjuder inga realistiska alternativ.
Det blev också tydligt när Johan Wennström nyligen intervjuades i Ivar Arpis podcast, och förirrade sig i följande resonemang:
”Vi ska kanske inte fastna så mycket i frågan om den ekonomiska fördelningen av resurser, utan kanske också fundera på fördelningen av sociala resurser, fördelningen av familjemiddagar i ett samhälle. Det kanske bidrar till en större ojämlikhet, en mer allvarlig ojämlikhet än skillnader i inkomst”, sa Wennström.
Fattiga behöver alltså inte pengar, utan mysiga (Foodora-fria) familjemiddagar.
Noga besedd är konservatismen en rörelse med påtagligt svag verklighetsförankring.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
