Foto: Privat/Wikimedia

Danska valet I tisdags gjorde danska Socialdemokratiet sitt bästa val på över 20 år och det röda blocket fick fortsatt majoritet i parlamentet. Uppenbarligen gör de danska Socialdemokraterna något rätt. Ändå är det få i Sverige som förstår sig på dem. Det skriver Payam Moula, chefredaktör för tidskriften Tiden. 

Mette Frederiksen gjorde det igen. Och kanske är det ännu mer imponerande den här gången. I tisdags gjorde danska Socialdemokratiet sitt bästa val på över 20 år. De blev mer än dubbelt så stora som det näst största partiet och det röda blocket fick fortsatt majoritet i parlamentet. Valet innebär att en sittande statsminister vinner ett val för första gången sedan 2007. Uppenbarligen gör de danska socialdemokraterna något rätt. Ändå är det få i Sverige som förstår sig på dem.

Det danska svaret är tydligt. De finns till för vanligt folk och deras prioritering är jämlikhet. Även när det är obekvämt.

Innan jag blev chefredaktör för tidskriften Tiden var jag politiskt sakkunnig på Regeringskansliet. Redan då riktades avundsjuka blickar över sundet. Frederiksen var på god väg att få hem arbetarna till arbetarepartiet. I valet 2019 fick Socialdemokratiet ”bara” 25,9 procent men det röda blocket fick en trygg majoritet och danska regeringen kunde föra en mer radikal politik för jämlikhet än vad svenska S kunde förmå efter valet 2018.

I korridorerna sades att framgångsreceptet låg i att danskarna förespråkade en liten invandring och tuffa åtgärder mot segregationen. Samma personer som förfäktade den analysen kunde i andra sammanhang försvara att den svenska regeringen precis höjt pensionsåldern (i Danmark sänkte man den för människor i slitsamma yrken) eller försvara den egna ekonomiska politiken från 90-talet (i Danmark lade man om politiken och höjde skatter för de rika).

I årets valrörelse lovade Socialdemokratiet att höja lönen och förbättra arbetsmiljön för motsvarande 2000 kronor i månaden för 235 000 anställda i välfärden. Att svenska S skulle göra liknande är helt otänkbart, tyvärr.

I maktens korridorer förstod man nog inte att den danska kampen mot segregation och deras nya ekonomiska politik var två sidor av samma mynt. Det var resultatet av samma bärande idé: en folkligt förankrad politik för ökad jämlikhet.

I början av 2019 lämnade jag mitt jobb och blev chefredaktör för Tiden. Även i sfären för politisk idédebatt råder förvirring. Man hyllar danska S för den ekonomiska politiken och ser med glädje när Mette Frederiksen i brinnande valrörelse deltar i en klimatmarsch. Samtidigt tror man att de radikala förslagen mot segregation är en rasistisk flört, att förslagen för att bryta bostads- och etnisk segregation på något vis är höger. Fastän syftet med förslagen är att bekämpa ojämlikhet och en cementering av klassamhället.

Jag menar inte att danska socialdemokrater har gjort allt rätt. Alla partier rycks med i opinionstrender och i ruset av sina egna framgångar. Det finns exempel på felsteg hos de danska Socialdemokraterna, felsteg som kanske ledde till att man den här valrörelsen markerade extra tydligt mot rasistiska och sexistiska förslag (exempelvis när partiet Nye Borgerlige föreslog att man skulle kunna välja bort personal inom äldreomsorgen utifrån deras sexuella läggning eller religion).

Min poäng är att den danska linjen är stringent och begriplig för det danska folket.De förstår varför partiet river bostäder i utsatta områden samtidigt som partiledaren markerar mot rasism. De förstår varför hon under brinnande inflation lovar att ta ansvar för landets ekonomi och samtidigt lovar ordentlig ekonomisk kompensation till de som drabbas hårdast. Och ja, de förstår till och med varför Frederiksen avlivade miljontals minkar.

Att ”ta ansvar” har länge varit en politisk floskel. Det kan betyda lite vad som helst. Ofta är det något en politiker säger när den inte kan eller vill försvara en prioritering. För det är vad politik kokar ner till. Prioriteringar. Vilka finns vi till för? Vad prioriterar vi? Det danska svaret är tydligt. De finns till för vanligt folk och deras prioritering är jämlikhet. Även när det är obekvämt.

Nu har danska socialdemokrater gjort sitt bästa val på över 20 år. Men framför allt har de ännu en gång lyckats vinna med ett regeringsunderlag som går att regera med. Som går att göra samhället mer jämlikt och rättvist med. Det är någonting som svensk arbetarrörelse inte upplevt sedan 2002.

Payam Moula, chefredaktör tidskriften Tiden