ledare I en sevärd dokumentär om Hillary Clinton tecknas bilden av varför det aldrig blev någon presidentpost. Att hon är kvinna och feminist spelade troligen en inte oviktig roll.

Det är valåret 2016. Förväntningarna är höga inför den första tv-sända presidentvalsdebatten. Demokraternas Hillary Clinton bär en röd dräkt och är på strålande humör. Donald Trump, iförd blå slips, beter sig som en trumpen skolpojke. Efteråt anser två tredjedelar av nyhetskanalen CNN:s tittare att Clinton har vunnit en jordskredsseger. Presidentvalet verkar avgjort.

Sedan händer något.

I dokumentären »Hillary«, som just nu visas på SVT Play, får vi följa den tredje och sista debatten. Clinton verkar helt klart mer stressad. Snart konfronteras hon med tuffa frågor om sin Mellanöstern-politik. Vad regissören Nanette Burstein lyckas fånga, och som inte framgår av klippen från själva tv-sändningen, är hur Trump agerar när det är Hillarys tur att tala.

Han ställer sig tätt bakom henne. Tornar upp sig som en maffiaboss från »Sopranos« och ler snett. Som tittare får man en stark känsla av hot. Taktiken verkar fungera, Hillary tappar tråden. Kanske inser hon att inget av det hon har lärt om det politiska spelet längre fungerar.

Hillary Rodham Clinton är en av de mest omskrivna personligheterna i vår samtid. Vad kan ännu en dokumentär tillföra? En hel del, visar det sig. Burstein inleder med att intervjua familj och vänner, men går snabbt över till det negativa. Hur mycket av antipatierna mot Hillary Clinton beror på att hon är kvinna och dessutom övertygad feminist?

I januari kom CNN med nyheten att Bernie Sanders sagt till Elizabeth Warren att ingen kvinna kan vinna ett presidentval i USA. Uttalandet sände en chockvåg genom hela kvinnorörelsen, och tankarna gick förstås till Hillary Clinton. Ingen har nämligen som hon förkroppsligat den andra vågens feminism. Hennes eget liv, från arbetarklassuppväxten i ett republikanskt hem i Illinois, till åren som juridikstudent på Harvard, som första dam i Vita huset och till den egna politiska karriären, visar hur snabbt villkoren för kvinnor har förändrats.

Under flera decennier har vanliga amerikaner klagat över att hur svårt det är att komma henne in på livet.

Tills för inte så länge sedan trodde vi att alla yrkesvägar låg öppna för kvinnor, till och med den till presidentämbetet. Vad dokumentären visar är att Hillary Clinton själv, ett barn av det radikala 1970-talet, fortfarande inte riktigt förstår hur provocerande utvecklingen är för rostbältets vita manliga befolkning, som ser sig som förlorare i den nya globala ekonomin.

Jag beundrar Hillarys vägran att anpassa sig till normen genom löjliga eftergifter som att skaffa långt hår eller baka kakor, men i längden har hennes hårdnackade frispråkighet fött ett massivt motstånd.

Ett annat ständigt återkommande problem för Clinton har handlat om mediabilden. Under flera decennier, trots ständiga krigsrubriker om allt från Whitewhater-skandalen till anklagelser om korruption och osunda kopplingar till Wall Street, har vanliga amerikaner klagat över att hur svårt det är att komma henne in på livet. Det är förstås ett stort handikapp i USA, där det är viktigt med låtsasintimitet. Hon är, skriver New York Times, en krigare nedtyngd av sin egen rustning.

Nanette Burstein kommer inte nära, hon heller. Hillary Clintons integritet är total. Vilket hon förklarar med att hon redan som student lärde sig att ta sexistiska påhopp utan att röra en min. Först när Bill Clinton tvingades erkänna att han visst hade haft »sexual relations« med Monica Lewinsky, fick hon folkets sympati. Frågan ställs inte rakt ut, men hänger i luften: måste kvinnor visa svaghet för att bli populära? Och om det är så, kan vi någonsin kvala in som starka ledare?

Som utrikesminister under Obama-administrationen förvandlades Hillary Clinton till en hök. Hennes ansikte blev ett med överhetens, och hennes rustning allt mer ogenomtränglig. Det är kanske anledningen till att hon, trots sin handfasta feminism och överlägsna meriter, aldrig blev de unga väljarnas favoritkandidat.